Organiserad frihet – Konstens omtvistade avstånd till makten

TEXT: Karolina Modig

BILD: Ida Brogren

En av samtidens mest kontroversiella kulturfrågor rör den om maktens påverkan på kulturskaparnas innehåll och uttryck. Karolina Modig frågar konstnärer, politiker och myndighetschefer hur den konstnärliga friheten kan skyddas.

Hur långt är ett snöre? Hur lång är en arm? Enligt militära termer, varifrån begreppet ”armlängds avstånd” härstammar, är ”armlängds lucka” ett mått mellan personer vid inrättning i led – man sträcker fram sin hand och rättar in sig så att luckan till framförvarande blir just en armlängd. Sedan andra världskrigets slut har begreppet även använts inom kulturen, men ett exakt mått på hur lång en arm är har aldrig definierats.

Under och inför andra världskriget fanns det nazister, fascister och kommunister som förbjöd ifrågasättande, kontroversiell och provokativ konstutövning och som la stora resurser på att upphöja den egna estetiska maktordningen. Ideologiskt handlade det om att få befolkningen att stödja en viss världsbild och människosyn genom kultur. Ett synsätt som hade vuxit fram över tid, men som inte präglat historien på något framträdande sätt. Redan på 1700-talet framförde filosofer idéer om maktdelning i meningen att skilja mellan exempelvis lagstiftande (parlament), dömande (rättsväsende) och verkställande (regering) makt. Under 1930-talet stöttades dock krigstidens kontrollerade hållning ganska så entusiastiskt av politikens inflytande och ingripande i exempelvis bedömning och prioritering av olika konstnärliga uttryck och verksamheter. I Tyskland anordnas utställningar för att väcka misstro mot ”entartete kunst” (degenererad/urartad konst), alltså konst som inte var godkänd av makten. I Sverige infördes importförbud för ”dålig” konst, och genom organ som Konstnärernas Riksorganisation och Statens konstråd upphöjdes ett antal konstnärer av den politiska överheten till att ha tolkningsföreträde och makt över vilka av deras kollegor som skulle få stipendier och offentliga uppdrag.

För att bidra till ett system där staten skulle kunna stödja kulturen utan att den kidnappades i propagandasyfte formulerade den brittiske nationalekonomen John Maynard Keynes en princip om armlängds avstånd efter andra världskrigets slut. Modellen användes redan i förhållandet mellan staten och BBC och public service, och Keynes – som efter krigsslutet 1946 blev den första ordföranden för brittiska Arts Council – överförde den även till de övriga kulturinstitutionerna. Keynes idé var att politiker ska besluta om anslagen men inte över det konstnärliga innehållet. Arts Council England fördelade pengar från regeringen vidare till kulturen, men enligt Roger Blomgren, professor och föreståndare för Centrum för kulturpolitisk forskning på Högskolan i Borås, undkom inte det sakkunniga rådet kritik. ”London premierades, nepotism uppstod och pengarna gick bara till överklassens kulturella nöjen”, säger han i en intervju med Dagens Nyheter (4 april 2023).

Keynes princip spreds snart ändå över Europa och etablerade sig som en vedertagen hållning. Principen att politiker får bestämma över kulturens anslag men inte över det konstnärliga innehållet låter enkelt, men i och med att begreppet saknar en fast definition, utan är en princip som vuxit fram genom konsensus, leder tolkningen av innebörden till återkommande politiska oenigheter, uppenbar styrning och förslag som skulle kunna leda till rena lagbrott.

På 1970-talet lanserades vad som brukar kallas för den moderna kulturpolitiken. Ämbetsmannen Roland Pålsson – bland annat chef för kulturavdelningen på Utbildningsdepartementet 1963 och ordförande för Svenska filminstitutet och Dramaten – var en av nyckelpersonerna bakom den nya kulturpolitik som riksdagen fastslog 1974. Han skrev i sin bok Det möjliga samhället, 1967, att ”all erfarenhet visar att försök till innehållslig påverkan och styrning av det konstnärliga och intellektuella livets inriktning inte bara är dömda att misslyckas utan också leder till olycka för samhället och mänsklig förnedring”. Som del i den nya kulturpolitiska inriktningen inrättades bland annat myndigheterna Kulturrådet 1974 och Konstnärsnämnden 1976.

Mika Romanus är sedan augusti 2022 direktör för Konstnärsnämnden. Hon förklarar att nämndens styrelse idag delegerar beslut om stipendier och bidrag till externa beslutandegrupper för att säkra att alla ansökningar får en likvärdig och sakkunnig bedömning:

– Ledamöterna i beslutandegrupperna utses av styrelsen för en period om tre år, med möjlighet till tre års förlängning. De är yrkesverksamma konstnärer eller personer som arbetar professionellt med konst och kultur. Ledamöternas uppdrag är att bedöma och fatta beslut om ansökningar utifrån de villkor och bedömningskriterier som ställs i Konstnärsnämndens bidragsförordningar, säger hon.

Principen om armlängds avstånd formulerades tydligt i en svensk kontext för första gången i utredningen till Kultursamverkansmodellen (tidigare kallad Koffertmodellen), som infördes i början av 2010-talet. Innan dess var det framför allt begreppet ”konstnärlig frihet” som användes för att beskriva en liknande innebörd, vilket skedde för första gången i en kulturpolitisk proposition från 1974. Kultursamverkansmodellen innebär i korthet att Kulturrådet ger pengar till regioner och kommuner som i sin tur fördelar dem vidare lokalt. De konstnärliga bedömningarna lämnas åt ”ämnesexperter”.

Mats Granér, direktör på Myndigheten för kulturanalys, menar att principen om armlängds avstånd kan förstås både som ett förhållningssätt och ett organisationssätt i syfte att skapa förutsättningar för konstnärlig frihet när offentliga medel fördelas till konst och kultur.

– Idag förstås principen delvis som en tanke om en allmän avhållsamhet från politikers och byråkraters sida när det gäller att ha synpunkter och ställa krav på konstnärligt innehåll. Principens ursprung handlar dock mycket om att det ska finnas ett organisatoriskt skydd som förhindrar, eller försvårar, politisk styrning av konstens och kulturens innehåll. Det organisatoriska skyddet handlar om att lyfta bort beslutsmakt från politiken och byråkratin när det gäller frågor som handlar om konstnärligt innehåll.

I svensk lagtext förekommer uttrycket först 2017 i den då nya museilagen, i formuleringen ”museihuvudmännen [staten, kommunerna och regionerna] ska säkerställa att museer inom det allmänna museiväsendet har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll”. Det var Miljöpartiet och dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke som införde museilagen, och samma parti som under Kuhnkes efterträdare Amanda Lind gav Myndigheten för kulturanalys uppdraget att utreda konstens frihet och armlängds avstånd. Resultatet blev rapporten Så fri är konsten (2021), där det framkom att vissa identitetspolitiska riktlinjer som införts under Bah Kuhnkes mandat-period för exempelvis bidragsansökningar riskerade att påverka den konstnärliga friheten negativt.

I rapporten framkom också att armlängds avstånd-principen är svårare att efterleva på kommunal och regional nivå än på statlig. Rapporten fastslår dock samtidigt att principen om armlängds avstånd inte är möjlig att tillämpa fullt ut på regional och kommunal nivå, just i och med att det organisatoriska skydd som Mats Granér nämner saknas. Inte heller behovet av att styra kulturpolitiken i syfte att skapa förutsättningar för breddad delaktighet, professionellt utövande av både kvinnor och män, kultur i hela landet eller utövande inom olika genrer ifrågasätts: ”Däremot bör denna styrning utformas så att negativ påverkan på den konstnärliga friheten undviks.”

Utöver de utpekade problematiska formuleringarna från bidragsgivande myndigheter som nämns i rapporten har varningsflaggor även lyfts gällande ansökningsförfarandet för kulturbidrag, som blivit alltmer insnärjt i krav på mätbarhet och detaljerad målbeskrivning. Detta skrev Gunilla Kilstrand, kulturjournalist och tidigare ordförande för Konstnärsnämnden, om i Kvartal 2020. Hon tog avstamp i studien Som ni vill ha det av de norska forskarna Sigrid Røyseng, Donatella de Paoli och Grete Wennes, som undersökt hur kommunikationen mellan fem institutionsteatrar och anslagsgivande myndigheter och departement utvecklats från 1990 till 2010. Kraven på mätbarhet och mål visade sig gradvis ha tagit över konstnärliga visioner, och kulturutövarna hade börjat formulera sig alltmer likriktat. Kilstrand menar att det i Sverige under samma period dels införts ökade krav på siffror och mätbara mål, dels ett kontrollbehov från identitetspolitiken. ”Fixeringen vid siffror har gjort det förrädiskt lätt att begära in politiskt färgade pseudokvantiteter i redovisningarna. (Ja, vilket kön har egentligen chauffören?) [...] Det här är ett system som inte på minsta vis uppmuntrar till tankearbete utanför ramarna. Konstnärliga experiment riskerar att bli kostsamma. Kontrollen motverkar alltså den konstnärliga mångfalden.”

Någon som också har uppmärksammat tendenser från både höger och vänster att vilja styra kulturen är konstnären Erik Krikortz:

– Äldre konstverk får varningsetiketter, och projektmedel ska gå till konst som uppfyller vissa ideologiska kriterier, framhåller han.

– Samma problem finns inom akademin, där forskningen och tillsättningen av tjänster alltmer styrs av snäva ideologiska mallar och påbud. I sådana miljöer trivs och frodas trångsynta personer som sätter ideologin främst. Följden blir ett alltmer intolerant och räddhågset samhälle där tankens och konstens frihet inskränks och de konstnärliga och intellektuella framstegen till stor del uteblir, menar han.

Efter att identitetspolitik och målstyrning diskuterats flitigt under några år kretsar debatten nu främst kring utspel från den yttersta högerkanten. I återkommande påbud från sverigedemokratiska politiker har frågan om armlängds avstånd aktualiserats, flera gånger just i relation till regional och kommunal verksamhet. I september 2019 föreslog den då SD-ledda kommunen Sölvesborg ett totalstopp för inköp av vad de kallade ”utmanande samtidskonst” till förmån för ”klassisk och tidlös” offentlig konst – ett förslag som också röstades igenom i kommunfullmäktige. Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Lawen Redar lyfter ytterligare händelser, när vi får kontakt via mejl:

– I Trelleborg, Malmö och Kalmar krävde Sverigedemokraternas företrädare så sent som denna höst att normkritiska sagostunder skulle stoppas. I Malmö fick den slutligen genomföras med vakter och omfattande säkerhetsskydd. Museichefen på Gävle länsmuseum har fått utstå uppläxning från lokala sverigedemokrater som menar att det ska vara ”fritt fram för politikerna att styra innehållet på institutionerna” och att ”museets ytor i mindre grad ska användas till samtidskonst”. Efter den senaste partiledardebatten har tonaliteten mot normkritiska sagostunder väsentligen höjts och många kulturarbetare samt förvaltnings- och bibliotekschefer har fått motta direkta hot, förklarar Redar.

Sverigedemokraternas kulturpolitiska talesperson Alexander Christiansson menar å sin sida att armlängds avstånd är en hörnsten i partiets syn på yttrandefrihet. ”I ett fritt och demokratiskt samhälle som Sverige är det avgörande att politiker och myndigheter inte lägger sig i konstnärers och kulturskapares verk.”

– Den viktigaste frågan gällande armlängds avstånd är att frigöra den offentliga kulturen från politisk styrning. Detta kan uppnås genom att ta bort ideologiska mål från styrdokumenten som styr den offentliga kulturen. Det har varit en metod för vissa politiker att använda den offentligt finansierade kulturen för att främja sin egen politiska agenda, menar Alexander Christiansson.

Han kommenterar även de senaste månadernas händelser:

– Sverige är en representativ demokrati, vilket innebär att medborgarna väljer företrädare som ska bevaka deras intressen. Väljarna förväntar sig att de politiker de valt förvaltar deras skattepengar på ett ändamålsenligt sätt. För att göra det måste politiker ha inflytande över hur dessa medel används. Detta har alltid varit fallet och kommer alltid att vara så, oavsett om det sker genom att följa de politiska målen eller genom att tillsätta tjänstemän som delar en viss ideologisk inriktning.

Christiansson påpekar att principen inte är definierad i dagsläget och nämner även den pågående utredningen om kultursamverkansmodellen, ledd av Mats Svegfors, som bland annat ska föreslå hur roller, ansvar och samverkan inom modellen kan utvecklas och förtydligas.

– Svegfors överväger utifrån utredningen att införa en ansvarig utgivare för kultur. Det skulle innebära att en kommun eller region måste säkerställa att principen om armlängds avstånd upprätthålls. Det ska bli intressant att se vilka slutsatser utredningen kommer fram till. För mig som kulturpolitiker är det viktigt att hantera frågan med respekt och försiktighet. Dock kan jag inte låta mina politiska motståndare sätta ramarna för debatten.

Kulturminister Parisa Liljestrand (M) har i flera intervjuer blivit tillfrågad om hur hon ser på Sverigedemokraternas utspel. Hon har bland annat sagt att hon ställer sig frågande till Sverigedemokraternas upptagenhet kring dragqueens, samt att ”vi inom politiken måste stå upp för den konstnärliga friheten”. Lawen Redar efterfrågar dock tydligare åtgärder från Liljestrands håll.

– Att som SD:s kulturpolitiska talesperson hävda att politiker både kan upprätthålla armlängds avstånd och samtidigt stoppa kulturella verksamheter är direkt felaktigt. Politiken kan prioritera sin kulturpolitik, men det är inte detsamma som att lägga sig i det kulturella innehållet. Kulturminister Parisa Liljestrand menar att ”hon är kompromisslös i fråga om konstens frihet” samtidigt som hennes inlägg i debatten ekar tomt på åtgärder, menar Lawen Redar.

Konstnären Bim Eriksson var en av åtta konstnärer som ställde ut verk under samlingsnamnet Förbjuden konst i en protestaktion i Sölvesborg 2019, efter förslaget att stoppa inköp av ”utmanande samtidskonst”. Hon upplever att det – trots att politiker och beslutsfattare tycks överens om att armlängds avstånd innebär att man ska vidta de åtgärder som krävs för att konsten ska få vara fri och värna dess oberoende – ibland verkar vara luddigt hur principen ska praktiseras.

– Riskerna som jag ser, som vi har sett prov på runtom i landet, är att principen bara fungerar om styrande beslutsfattare vill att den ska fungera. Därför blir även den mest väletablerade principen skör, menar hon.

– Så länge det inte finns något som reglerar vad armlängds avstånd betyder och vad som händer om man överträder principen ligger dess existens enbart i händerna på välvilliga politiker. Och med auktoritära och antidemokratiska krafter inom det beslutande systemet så kan vi inte längre luta oss mot dem.

2021 frågade Riksförbundet Sveriges Museer ett antal museichefer runt om i landet hur musei-lagen fungerar i praktiken. Rapporten vittnar om både övertramp och okunskap gällande betydelsen av principen, inklusive påverkan eller försök till påverkan från huvudmän, främst i regioner och kommuner. Även DIK – ett svenskt fackförbund som organiserar akademiker inom kultur- och kommunikationsbranschen – visade i en rapport från december 2022 att det blir allt vanligare att politiker lägger sig i verksamhet inom bibliotek och kultur, och föga förvånande är problemen störst på kommunal nivå.

Johanna Gustafsson Fürst är konstnär och har undervisat inom konst i tjugo år. Hon frågar ofta sina studenter hur de första gången kom i kontakt med konsten.

– Många svarar att det var genom besök på ett museum med skolan. De minns ett verk som gjorde att något krängde till och de förstod att saker kunde vara på ett annat sätt. Det är alltid avancerade verk som skulle kunna kallas svår konst som de minns. Vikten av klok och erfaren personal på museum som både har mod och kunskap att visa riktigt bra och komplex konst är alltså avgörande. Att strypa komplexitet och risk i vad som visas på museum är ett effektivt sätt att släcka ner utvecklingen av tankekapacitet och emotionell förmåga.

Bristen på definition av begreppet armlängds avstånd skapar snart 80 år efter etableringen alltså ännu stormiga politiska diskussioner och oro i kulturskaparled.

– Det som främst garanterar den demokratiska kultursynen och den förvaltningsmässiga styrningen är självständiga, oberoende och opartiska tjänstemän. Därför måste det till åtgärder som stärker de offentliganställda tjänstemännens arbetssituation, inte minst när dessa drabbas av politikers gränsförskjutningar, säger Lawen Redar.

För att stärka principen om armlängds avstånd presenterar Så fri är konsten ett antal rekommendationer, men ännu finns svåra gråzoner att navigera i, och ytterligare perspektiv att integrera i diskussionen.

– En viktig fråga i detta sammanhang handlar om vilken roll konsten och kulturen ska förväntas ha i samhället. Ska den exempelvis ha krav på sig att bidra till samhällets utveckling på olika sätt, värderingsmässigt eller vad gäller frågor om folkhälsa, ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling? Utifrån principen om armlängds avstånd och idealet om konstnärlig frihet är sådana krav och förväntningar problematiska, särskilt när det på ett mer detaljerat sätt sipprar ner i bidragsgivningen eller i direktiv till kulturinstitutioner. I specifik relation till konstnärer riskerar denna så kallade instrumentalisering leda till att synen på konstnärer förändras från någon som ska kunna inta en fri och ifrågasättande roll i relation till samhällets utveckling och mål, till någon som istället förväntas bidra till dessa. Idealet om konstnärlig frihet och principen om armlängds avstånd handlar just mycket om att möjliggöra en sådan mer fristående roll, säger Kulturanalys direktör Mats Granér.

Bim Eriksson menar att ett annat problem är konstens finansiering och att idén om armlängds avstånd eventuellt borde utvecklas till att inkludera även det.

– Det borde i alla fall oftare talas om i sammanhanget. För ett sätt att helt kringgå principen är ju att banta ner finansieringen och på andra sätt styra konstbudgeten.

Hon understryker samtidigt att det finns kulturpolitiker runtom i landet som varje dag tar strid om att säkerställa konstens oberoende och att det finns platser och kommuner där principen praktiseras utan att stöta på patrull.

– Men på de platser där principen tummas på, struntas i eller rakt av motarbetas måste vi stå vakt, för i längden handlar det inte enbart om konsten utan om grundbulten i vårt demokratiska system. Antidemokratiska krafter har alltid tjänat på att slå sönder det öppna samtalet och begränsa den fria tanken, därför är konsten och konstnärerna alltid en av dess första måltavlor.