Lyft de mjuka arbetsmiljöfrågorna! Del 2.

TEXT: Sonia Hedstrand

BILD: Sonia Hedstrand. Bild privat.

Sonia Hedstrands reflektioner kring arbetsrelationer med institutioner och curatorer fortsätter med vad som kan hända vid planering och produktion av en utställning.

I förra numret skrev jag en krönika om hur konstnärer blir ghostade av curatorer. Den texten väckte mycket igenkänning och känslor bland svenska konstnärer som skrev till mig om sina erfarenheter. Därför kommer här ett andra vittnesmål om det bristande bemötande som konstnärer får utstå. Den förra texten handlade om hur svårt det är att faktiskt få en utställning. Nu ska jag, utifrån personlig erfarenhet, beskriva en hur en blir behandlad när en väl fått en utställning.

För några år sedan ingick jag i en konstnärsgrupp på fyra kvinnor som skulle delta i en grupp-utställning på en större svensk konsthall. Vår grupp skulle genomföra tre större installationer med flera gemensamma verk i varje. Det var resultatet av ett flerårigt samarbetsprojekt där vi ställde ut både vår gemensamma research och verk.

Det började med att curatorn var extremt svår att få tag i under planeringen av utställningen. Hen svarade upprepade gånger inte på mejl där vi delade vår planering, listor på behov av teknik med mera. Vi försökte ligga på genom meddelanden på sociala medier: ”Har du sett vårt mejl med planering, tidsplan och behov av teknik?” Det kom till slut ett vagt svar. Vi bad att konsthallen skulle dela en lista på vilken teknik de ägde och fick till slut ett svårläst och ouppdaterat dokument som inte gjorde oss mycket klokare.

När det började närma sig installationsveckan fick vi veta att konsthallen bara ämnade betala resa och boende för två av gruppens fyra medlemmar under två dagar. Vi förklarade att alla fyra behövde vara med och att enligt vår planering skulle det krävas fyra dagars arbete att bygga upp tre stora installationer. Vi bestämde oss för att betala resor och boende för resten av tiden själva, vilket sög upp i princip hela utställningsersättningen, som endast låg på 8 000 kronor var.

När vi väl var framme vid konsthallen skulle en av gruppens medlemmar lämna in ett kvitto för taxin från flygplatsen till curatorn, för att få den kostnaden ersatt, vilket är helt normalt då det stod i kontraktet som vi sent omsider fått. Curatorn viftade bort det hela och sa att hen inte tänkte betala taxiresan. ”Lägg den kostnaden på fakturan sen bara”, viskade jag till min kollega.

Så var det dags att komma igång och börja installera i salarna. Konsthallen hade inte förberett något och inte tagit fram någon teknik till oss. De andra utställarnas verk var i princip redan färdiginstallerade och de hade fått den teknik de behövde trots att de inte ens var på plats. Vi frågade när teknikern hade tid att hjälpa oss med de monitorer, projektioner, mediespelare och kablar som vi behövde. Curatorn svarade då: ”Jaha, jag trodde ni bara skulle visa ert arkiv.” Då har vi alltså försökt planera detta med hen i flera månader, men personen ifråga hade uppenbarligen inte läst de dokument vi skickat över.

Vi propsade på att vi nu behövde hjälp av teknikern men fick veta att konsthallen endast hade en tekniker anställd på halvtid, och hen var redan helt sönderstressad. Samtidigt fanns det två chefer och en curator på plats, det var lite oklart vad dessa tre gjorde under hela den tiden, för de var knappt närvarande i bygget av utställningen. Till slut ringde de ändå in en extern tekniker och det skrapades ihop lite gamla tjock-tv:ar och annat som vi fick försöka göra något av efter bästa förmåga.

Vi slet där i salarna från tidig morgon till sen kväll och fick till och med tejpa våra egna kablar på golvet. Dagen före vernissagen kom curatorn förbi och såg en video som skulle projiceras på en vägg. ”Det här kan vi inte ha, den får ni ta ner!” sa hen upprört. Tydligen var det något i videon som hen uppfattade som stötande. Det stod då klart för oss att curatorn inte tittat på våra länkar med video- och ljudverk som vi skickat flera månader tidigare. Det hade aldrig fallit oss in att någon skulle vilja eller våga ställa ut något som hen inte har ens sett. Men när jag tänker efter så har det faktiskt hänt rätt många gånger tidigare. Hur som helst tog konstnären bort sin video och bytte ut den mot ett annat verk.

För att vi skulle orka ta oss igenom den sista stressiga installationsdagen hade jag varit och köpt en stor kasse med fika, godis, frukt och juice till oss i gruppen som jag ställde i konsthallens lunchrum. Men på eftermiddagen när vi gick dit för att ta en paus i arbetet var nästan allt uppätet. Konsthallens anställda hade nämligen haft ett möte och festat på vårt fika!

Kvällen före vernissagen var vi helt utsjasade. På grund av bristen på installationshjälp hade vi inte hunnit bli klara i tid. Till slut var vi så hungriga och trötta att vi bestämde oss för att göra klart det sista på förmiddagen före vernissagen, som var planerad till klockan 13 nästa dag. Vi skulle precis packa ihop oss för dagen för att gå och äta middag när curatorn kommer in och säger ”Ni måste bli klara ikväll! Vi öppnar klockan 10 i morgon!” Hen hade inte informerat oss om att utställningen skulle öppna redan på morgonen. Så det var bara att hugga i och jobba till strax före midnatt. Curatorn hjälpte inte till. Ingen från konsthallens sida frågade hur vi mådde eller erbjöd sig att beställa hämtmat.

Under vernissagen nästa dag var vi utmattade och ledsna och tänkte mest på att vi slitit i princip gratis i fyra dagar, då vi använt upp vårt redan låga arvode för att betala sammanlagt tolv hotellnätter och två resor. De andra deltagarna som fått sina verk installerade av tekniker och inte ens var där hade fått samma arvode som vi.

När det så är dags för invigning står curatorn och berättar om utställningens konstnärer och nämner allas namn i tur och ordning. Men döm om vår förvåning när hen glömde nämna vår konstnärsgrupp, som ändå utgjorde en rätt stor del av utställningen. Vi fick själva sufflera namnet rätt ut!

Under resan hem var jag så utmattad att jag gick av på centralstationen och glömde min jättelika resväska på tåget. Det tog flera veckor att få tillbaka den.

Till viss del fick vi vår upprättelse då flera recensenter i landets största tidningar var enade om att vår grupps bidrag till utställningen var det mest intressanta. Så det blev ändå en nationell framgång för oss. Men vi var utbrända och panka och frågade efteråt varandra:

När villkor och bemötande är så här uselt på en av landets största konsthallar, hur ska vi då orka leva som konstnärer?

Sonia Hedstrand är konstnär och konstkritiker med intresse för djupt liggande samhälls-strukturer.