Vad är det som skrämmer så med den fria konsten?

TEXT: Sara Edström

BILD: Jennie Lind

Vad är det som skrämmer så med den fria konsten? Det frågar sig Konstnärernas Riksorganisations ordförande Sara Edström i denna krönika för medlemssidorna för Konstnären nr 1 2025.

När så många människor har så mycket att säga om så många saker de inte har så mycket koll på så uppstår en utmattande ekokammare av dåligt underbyggda argument. Argument som tycks som allt mer cementerade sanningar i debatten ju fler gånger de upprepas.

En sådan “sanning” har under lång tid varit att medborgarna och skattebetalarna tycker illa om offentlig konst och upprörs över hur ful, dyr och onödig den är. Det är klart att media tycker det är roligare att rapportera om upprörda namninsamlingar och intervjua arga människor på gatan. Den undersökning om svenska folkets inställning till offentlig konst som Konstnärernas Riksorganisation beställt och som vi presenterade i januari visar dock att hälften av alla tillfrågade var positiva eller mycket positiva. Endast 17 procent tyckte att det fanns för mycket konst i det offentliga rummet.

En annan “sanning” är att konstnärlig forskning är flum och svammel. Många sådana röster hördes i samband med SVT-dokumentären “Fallet Bogdan” om konstnären Bogdan Szybers underkända avhandling. Staffan Julén, ansvarig för konstnärlig forskning på Institutet för framtidsstudier skriver till exempel i Parabol nr 1 2025: ”Jag anser att debatten är förvirrad, därför att många av de som uttalar sig är förvånansvärt dåligt insatta. Missuppfattningar och felaktiga siffror duggar tätt ihop med populistiska troper om en elit av ‘köpta’ konstnärer som skor sig på den ‘fria’ konsten”.

Vad är det som skrämmer så med den fria konsten? För det är ju inte bara i denna diskussion om konstnärlig forskning som den fria konsten ifrågasätts. Att den är fri betyder ju per definition att den är svårfångad, och det är väl det som är problemet för en del. För andra är det just det svårfångade, det oförutsägbara, det potentiellt perspektivförflyttande som är det eftersträvansvärda. Att konstnärer ska få ägna sig åt fritt konstnärligt skapande, och forskande, är av största vikt inte bara för konstnärernas skull, utan för att det är en så omistlig del av vårt öppna och demokratiska samhälle och samtal.

Men för att konstnärer ska kunna ägna sig åt denna kritiska verksamhet måste villkoren för oss som yrkesgrupp vara skäliga och vettiga. Vi är så oändligt trötta på ytterligare några seglivade ”sanningar”, som att riktig konst skapas ur misär och förtvivlan och att konstnärer skulle ha någon sorts aversion mot att prata pengar och ta betalt. Men det är ju inte vårt fel att uppdragsgivare utnyttjar vår prekära position och erbjuder oss usla villkor – och dessutom ofta använder den entusiasm vi har över vårt yrke emot oss.

Låt oss lämna såna här föråldrade ”sanningar” bakom oss och istället erkänna bild- och formkonstnärernas självklara plats i samhället ●

Sara Edström
Riksordförande för Konstnärernas Riksorganisation