Tills du är medelålders, bankrutt och utbränd

TEXT: Sonia Hedstrand

BILD: Sara Granér

Hur kan konstnärer tala om klass och ekonomisk trygghet utan att blotta sin privata situation och finansiella bakgrund? Kanske är dessa saker oskiljbara, menar Sonia Hedstrand som här reflekterar över vem som har möjlighet till en lång konstnärlig karriär.

Tänk dig att du varit vän med någon i många år. Ni har rest och arbetat tillsammans och fört djup-lodande samtal om konst, politik, relationer och till och med sex. Nu ska din vän separera från sin partner som hen bott tillsammans med i en stor bostadsrätt i Stockholms innerstad. ”Ska ni sälja bostaden nu?” undrar du. ”Nej, jag bor kvar själv, jag har inga lån på den”, säger kompisen.

Det är då du förstår att din kompis alltså har haft en förmögenhet på flera miljoner, men aldrig nämnt något om det. Men? Hen har ju pratat jättemycket om sitt extrajobb på timme i ett låglöneyrke. En gemensam kompis berättar att din vän bara tar ett pass i halvåret för syns skull.

Det är kusligt på något sätt.

Du tänker på alla år då du känt dig så otroligt dum i jämförelse med den här konstnärsvännen. Hur kan hen vara så lugn och avslappnad, ha kontroll på läget, medan du ständigt är på ruinens brant och riktar hårda anklagelser mot dig själv? ”Vad är det för fel på mig som inte hittat ett sätt att klara mig ekonomiskt som konstnär trots att jag jobbar så hårt?”

Du ringer några andra konstnärskollegor som har lika svårt att överleva som du själv. De bekräftar din historia med oräkneliga liknande anekdoter. Den och den och den som de känner har kunnat stå i ateljén varje dag sedan de gick ut konsthögskolan. Om det var 10, 15 eller 20 år sedan så är det inte konstigt att de till slut har karriärer, trots att de inte gör särskilt intressant konst. Medan du och dina medellösa vänner legat vakna på nätterna och oroat er för räkningarna och framtiden, sprungit runt på osäkra slitsamma extrajobb, lånat pengar av varandra, gråtit av frustration över att varken ha tid att göra konst eller råd med ateljé, semester eller sjukskrivning. Till slut har ni inte en chans i konkurrensen från de många kollegor som aldrig behövt lönearbeta.

På konsthögskolan fick du lära dig att prioritera stenhårt och offra allt för konsten. ”Om du kämpar på och aldrig ger upp så lossnar det till sist.” Som ung tänkte du: ”Jag behöver ingen bil, ingen villa, ingen sommarstuga, inga fritidsintressen, ingen semester. Bara jag får göra min konst.” Att jämföra sig, klaga och vara negativ är pinsamt och ocharmigt. Så du jobbar ännu hårdare.

Tills du är medelålders, bankrutt och utbränd. Och du börjar ana att du blivit lurad.

Du inser att din dåliga självkänsla kommer ur att du jämfört dig med människor som har helt andra ekonomiska förutsättningar än du. Du visste att det var orättvist, men du insåg inte hur extremt orättvist det var. Och framför allt hade du inte förstått att de rika konstnärerna inte pratar om att de lever på avkastningen av olika företag och industrier som deras föräldrar äger. Kanske är det gaslightningen som är mest smärtsam.

Du inser att din dåliga självkänsla kommer ur att du jämfört dig med människor som har helt andra ekonomiska förutsättningar än du. Du visste att det var orättvist, men du insåg inte hur extremt orättvist det var.

”Det är vid 50-strecket du ser att nästan bara de som har pengar i familjen finns kvar i yrket,” bekräftar en 60-årig konstnärskollega med arbetarbakgrund som försörjer sig på två underbetalda halvtidstjänster som konstprojektledare och upprätthåller sitt till synes rätt framgångsrika konstnärskap på kvällar, helger och lov.

Självklart finns det undantag, men de är försvinnande få. Några blir stjärnor, lyfts upp och får de stora stipendierna, några gör målningar och kan sälja dem via en gallerist. Men de allra flesta utan pengar faller ifrån successivt.

Det är svårt att skriva om det här. Skammen sitter så djupt. En konstnär ska vara kreativ och hitta lösningar, annars är hen bara en bitter föredetting. Men till slut går det inte att blunda för hur strukturellt problemet är.

Det är också svårt att belägga den här erfarenheten med fakta. I jakten på siffror som kan understödja det som alla medellösa konstnärer känner läser jag Konstnärsnämndens rapporter Konstnärernas demografi, inkomster och sociala villkor (2016) och Konstnärers arbetsmiljö (2016). Där står bland annat att mellan 2004 och 2014 ökade inkomstskillnaderna mellan kulturskaparna. I de lägsta intervallen minskade inkomsterna med 27 procent, medan de ökade med 15 procent i den högsta. Klassklyftorna ökar alltså inte bara i hela samhället, de får även ett starkt utslag bland kulturutövarna. Ett annat tecken på att många kulturskapare fått det allt svårare ekonomiskt är att andelen konstnärer som svarat ja på frågan om de arbetar trots att de är sjuka har ökat från 46 till 55 procent mellan Konstnärsnämndens undersökningar 2008 och 2015.

Konstnärsnämndens siffror gäller alla utövare och upphovspersoner, inom dans, teater, film, musik och bildkonst. Men sämst inkomster har bildkonstnärerna.

I Vetenskapsrådets rapport Resultatdialog 2010 återfinns analysen Konsten att lyckas som konstnär – socialt ursprung, kön, utbildning och karriär, 1938–2008. Där konstaterar bland andra sociologen Martin Gustavsson att den sociala snedrekryteringen inom yrket bildkonstnärer ökat under decennierna kring millennieskiftet.

Det kan finnas olika orsaker till det. Utvecklingen av konstbegreppet mot ett mer konceptuellt håll bidrar till att den övre medelklassen konsoliderat sin makt inom konsten. Teoretiska förkunskaper får större genomslag, samtidigt som det blivit svårare att leva på sin konst, då de flesta konstnärer idag inte gör små målningar som kan säljas till privatpersoner.

I Konsten att lyckas som konstnär står svart på vitt att unga konstnärer med lågutbildade föräldrar har högre inkomster än de med högutbildade föräldrar. Hur hänger det ihop? Jo, vad som gömmer sig i statistiken är att en stor andel konstnärer med högre klassbakgrund kan överleva på släktens pengar utan att behöva jobba extra genom svåra ekonomiska faser, som etableringsperioden efter examen.

Men ska inte den statliga kulturpolitiken bidra till att jämna ut klasskillnaderna?

I ansökningarna om arbetsstipendier till Konstnärsnämnden står det att sökande ska ange ”fastställd förvärvsinkomst de senaste tre åren” och ”inkomst av kapital”. Det står också att stipendier ska ges utifrån ekonomiska behov. Så hur kommer det sig att konstnärer som lever på räntorna av släktens förmögenhet får arbetsstipendier? Louise Dahlgren, handläggare på Konstnärsnämnden, svarar: ”Det är mycket som vi inte kan se, om de sökande äger fastigheter, bilar eller aktiebolag, om de har ärvt pengar och så vidare”.

Ja, det är svårt att komma åt fakta om konstnärernas ekonomi, och frågan diskuteras alldeles för lite utanför den snäva krets av fattiga konstnärer som hänger sig kvar i branschen. Inte ens konstkritikerna verkar medvetna om hur situationen ser ut. Nyligen besökte jag en utställning med kvinnliga målare från slutet av 1800-talet, där jag mötte en tongivande kritiker från en av landets största tidningar. Hen fnös åt utställningens historiska konstnärer, för att alla var överklass och borgare. Jag blev förvånad. Vad trodde kritikern att samtidens konstnärer har för klassbakgrund?

För ett antal år sedan arbetade jag i ett konstnärligt samarbete med en kollega som levde på avkastningen av en fabrik i släktens ägo. Vi jobbade så hårt med vårt projekt och jag var helt utfattig. När verket var klart blev vi intervjuade i en dagstidning och reportern frågade: ”Men hur försörjer ni er?” Jag berättade om mitt timjobb i kassan i en matbutik. Min kollega sa: ”Jag jobbar också extra.” Sanningen är att hen aldrig lönearbetat en enda dag i sitt liv. Så var det dags att visa vårt projekt på ett stort svenskt museum. De ville ge oss ett skamlöst lågt arvode på några tusenlappar för ett verk som vi arbetat med i två år. Vid det här laget var jag på utbrändhetens gräns av ekonomisk stress.

Desperat som jag var efter pengar så blev jag tvungen att ta strid om arvodet. Min rika kollega ville inte bråka, hen var mån som sin relation till museet, så jag fick driva frågan själv. Det ledde till väldigt dålig stämning mellan mig och intendenten, som på vernissagedagen ändå kom med ett nytt kontrakt på ett aningen högre arvode. Självklart fick min ekonomiskt oberoende kollega också den nya ersättningen, men utan att bli ovän med curatorn.

De som gynnas av dagens låga arvoden och arbetsstipendier är de konstnärer som har pengar i familjen eller en välbetald partner att luta sig mot. För får en inte betalt för sin arbetstid, då måste ju pengarna komma någon annanstans ifrån.

Följdfrågan på det är: Hur relevant blir den konst som görs när nästan bara de välbärgade konstnärerna finns kvar på scenen?

Sonia Hedstrand är konstnär och konstkritiker med intresse för djupt liggande samhällsstrukturer.

Sara Granér är en svensk serieskapare och satirtecknare. Hon debuterade 2008 med Det är bara lite AIDS, och har sedan publicerat serier i tidningar som Galago, Aftonbladet, ETC och Dagens Nyheter. Hon har medverkat i utställningar i Rom och Tokyo och haft separatutställningar på bland annat Kulturhuset i Stockholm.

Fotnot: Myndigheten för Kulturanalys och Konstnärsnämnden arbetar i höst med en ny rapport om konstnärernas inkomster, som publiceras i början av 2024.