robert.jpg

Ledare

TEXT: Robert Stasinski

”Mycket har redan sagts om konst och pengar, men precis som apparna i våra mobiltelefoner så uppdateras konst- och samhällsekonomin i rasande fart.”

I filmen The Gallery Worker av New York-baserade konstnären Marie Karlberg dyker en rådvill samlare upp (spelad av konstnären Karl Holmqvist) och tittar nervöst på de vita väggarna. Ingenting där, men han betraktar dem noggrant ändå. Detta, ett slags tomhetens triumf där konstens och galleriets ekonomiska system och dess outtalade regler och mekanismer blottläggs med parodiska övertoner, har konstnärer velat medvetandegöra sedan Duchamp och påminner om det obestridliga faktum att både värdet av pengar och konst är fiktion. Inte i bemärkelsen bländverk eller fejk, inte i bemärkelsen att vi inte kan uppleva starka känslor kring både konst och pengar, utan snarare att det är flyktigt och föränderligt. Fokus för detta nummer är hur vi kan navigera i konstens ekonomiska system. Inte minst för att bättre kunna tackla, kritisera och förändra det. Mycket har redan sagts om konst och pengar, men precis som apparna i våra mobiltelefoner så uppdateras konst och samhällsekonomin i rasande fart. Att arbeta som konstnär i dagens digitala, globala värld skiljer sig på många sätt från hur det var för 20 år sedan, och kommer garanterat att förändras om ytterligare 20. Men en sak består: konstnären befinner sig i ett ekonomiskt underläge. Oavsett var inkomsten kommer ifrån är det alltid en maktobalans i relationen. Någon annan sitter alltid på pengarna.

Brödjobb är de flesta konstnärers verklighet för att utjämna denna obalans. Att dra in pengar på annat sätt än bara via sina verk. Undervisning, workshops, utställningsguide, grafisk formgivning, arbete på konsthall eller museum eller något valfritt jobb inom gigekonomin, brukar det bli. Lägg därtill allt det arbete som konstnärer idag förväntas göra utan arvode: tillhandahålla uppdaterad hemsida, flitigt nyttja sociala medier, dokumentera sina verk och projekt, tillgängliggöra texter, videor och bilder av ens verk, för att nämna några. Därför är ekonomin central för konsten, eftersom den i så hög grad styr hur konstnärer disponerar sin tid och konstnärliga kompetens. Den nyligen avlidne konstnären Chuck Close, en av fotorealismens portalgestalter, har en gång sagt: ”Inspiration är för amatörer. Vi andra dyker bara upp och får jobbet gjort.” En nykter, nästan arbetarromantisk bild av konstnärskapet, vid första anblicken. Problemet med detta uttalande är bara att i ordet ”jobb”, lägger de flesta av oss in en intuitiv koppling till ”lön”, något som inte är en självklarhet för konstnärer. Det finns inget ”jobb” att gå till, likt fabriksarbetaren, med tillhörande trygghetssystem och industrisemester. Det är i denna skruvade, prekära värld detta nummer tar sin utgångspunkt.