Kultursamverkansutredningen har haft ett gyllene tillfälle att föreslå hur dagens resurstilldelning mellan olika kulturområden skall bli mer balanserad. Inte minst behöver bild- och formkonsten ges möjlighet till bättre genomslag i fördelningen av medel. Annars riskeras de nationella kulturpolitiska målen, menar Konstnärernas Riksorganisation.
Dagens slutbetänkande från utredningen om kultursamverkansmodellen innehåller flera förslag som kan innebära långtgående konsekvenser för den regionala kulturpolitiken. Däremot saknas förslag från utredningen om hur dagens obalanser i fördelningen av medel mellan olika kulturområden kan rättas till.
– Fördelningen av pengar mellan de kulturområden som ingår i kultursamverkansmodellen är extremt ojämn. För att nå de nationella kulturpolitiska målen krävs bland annat att bild- och formkonstnärers villkor förbättras. Därför måste bild- och formkonsten kunna få större genomslag än hittills, säger Sara Edström, ordförande för Konstnärernas Riksorganisation.
Fem av sju områden i kultursamverkansmodellen får en mycket liten del av de regionala och statliga medel som fördelas via modellen. Ett av dessa områden är bild och form. De nationella kulturpolitiska målen ska bland annat leda till att alla i hela landet kan ta del av en mångfald av konst och kultur, samt att konst blir mer jämlikt tillgängligt att utöva.
– Dagens utredning saknar vad vi kan se både analys och förslag om hur den systematiska snedfördelningen till bland annat bild- och formkonstens nackdel ska minska. Hittills har nästan alla statliga medel genom modellen tillfallit två av sju kulturområden. Så skapas inte ett hållbart kulturliv med rimliga ekonomiska och sociala villkor för konstnärer, säger Sara Edström.
Ett lovande förslag från utredningen är att även kommuner skulle kunna söka medel via kultursamverkansmodellen. Kommunerna tar ett stort ansvar för både visning och produktion av bild- och formkonst i landet, genom till exempel konsthallar, kollektivverkstäder och ateljéer.
– Så länge lejonparten av pengarna fördelas på regional nivå i konkurrens mellan stora kulturinstitutioner, når modellen inte tillräckligt nära den enskilda konstnären som nästan alltid verkar lokalt. En starkare ställning för kommunerna kan bli gynnsamt för konstnärernas ekonomiska och sociala villkor, säger Sara Edström.