Stora skillnader mellan regioner vid fördelning av krisstöd till det regionala kulturlivet

Sara Edström, riksordförande för Konstnärernas Riksorganisation, kommenterar Kulturrådets rapport “Uppföljning av krisstöden till regionerna” från den 15 juni om hur 2020 års coronastöd till regionerna har fördelats och vad det gett för effekter för att ett regionalt kulturliv ska stå starkt efter pandemin.

Av Sara Edström, riksordförande för Konstnärernas Riksorganisation

Jag läser Kulturrådets rapport “Uppföljning av krisstöden till regionerna” från den 15 juni om hur 2020 års coronastöd till regionerna har fördelats och vad det gett för effekter för att ett regionalt kulturliv ska stå starkt efter pandemin. Kulturrådet fördelade under 2020 sammanlagt 138 762 000 kronor till regionerna via kultursamverkansmodellen. Mest medel har beviljats till teater, dans och musik, följt av museiverksamhet.

I rapporten står det: ”Generellt sett har en stor del av krisstödens användning ytterst syftat till att stärka villkoren för yrkesverksamma bild- och formkonstnärer och att ge dem arbetssammanhang under pandemin”. Men rapporten visar att det är väldigt stor skillnad mellan regionerna vad gäller stöd till bild-och formområdet. Eftersom jag själv bor och verkar i Norrbotten går mina blickar direkt till de norrbottniska kolumnerna i rapporten. Därefter tittade jag på vårt grannlän Västerbotten för att se hur kollegorna där fått ta del av krisstöden.

I Norrbotten har 33,2% av stöden gått till bild och form. I Västerbotten ligger siffran bara på 1,3%. Dessa väldiga skillnader i andelen av krisstödet får självklart konsekvenser ger för det professionella konstlivet – både för publiken och för utövarna. Det är också uppenbart att den infrastruktur som byggts upp i Norrbotten som stöd för konstnärerna, där framför allt Resurscentrum för Konst är en viktig aktör, ger effekter för att stärka våra villkor. Att Västerbottens andel ligger på ynka dryga procenten ger självklart negativa konsekvenser för alla de professionella bild- och formkonstnärer som är aktiva där.

I rapporten ser vi andra regioner som lägger ännu mindre andel på konstområdet. Lägst hamnar såklart de som inte fördelat några pengar alls till bild och form, som t ex Gävleborg, Skåne, Sörmland och Uppsala. Gotland har lagt 100% av stödet på museiverksamhet och kulturmiljöarbete. Uppsala har lagt 90% av stödet på scenkonst och musik. Den region som satsat mest på bild och form är Kalmar som är uppe i 36,7 %, men ligger samtidigt i botten vad gäller stödet till scenkonst och musik med 3,7%. Siffrorna speglar naturligtvis hur olika den kulturella infrastrukturen ser ut i de olika regionerna även utan pandemikris. Tydligt är dock hur bild- och formområdet ständigt är underprioriterat och underfinansierat.

Ofta hör jag argument om att konstnärerna och konstområdet inte drabbats lika hårt som t ex scenkonst och musik. Förvisso har de områdena lättare att svart på vitt visa på hur mycket biljettintäkter och hur många arbetstimmar som gått förlorade. Jag menar att det helt enkelt visar på att man inom de branscherna är van, och tar för givet, att de involverades arbetstimmar ska räknas och arvoderas. Självklart blir det då stora summor i uteblivna intäkter för professionella yrkesmänniskor, både på och vid sidan av scenen.

Inom konstområdet är det fortfarande 2021 så att det förväntas att kostnaden för våra arbetstimmar ska plockas ur våra egna fickor och att utställningar ska trollas fram för att i bästa fall berättiga till en liten utställningsersättning (som ju INTE är en ersättning för arbetet inför utställningen men som ofta är det enda konstnären får). Om det vore en lika stor självklarhet att vi bild- och formkonstnärer skulle få betalt för vårt arbete på samma sätt som en skådespelare får betalt för repetitionstiden och inte enbart för föreställningen, så skulle vi naturligtvis hamna på helt andra siffror.