Lyft de mjuka arbetsmiljöfrågorna! Del 3.
TEXT: Sonia Hedstrand
BILD: Sonia Hedstrand. Bild privat.
Sonia Hedstrand fortsätter att reflektera kring relationen mellan konstnär och institution. I del 3 undrar hon varför konstnärens behov negligeras vid installation och vernissage.
Alla val du gör är betydelsebärande. Den meningen har jag upprepat många gånger under mina år som lärare på konstskolor. Att alla val har betydelse innebär att varje detalj i en konstnärlig gestaltning är viktig. Material, teknik, skala, färg, form, hastighet, utsträckning i tid, installation, placering, hängning, ljussättning och så vidare. Alla dessa aspekter har betydelse för slutresultatet.
Det talas en del om högkänslighet och kontrollbehov bland konstnärer. Vi som sysslar med konst är ofta noggranna. Varje detalj är viktig. Just därför blev jag väldigt förvånad när jag började ställa ut mina verk i den professionella konstvärlden för ett par decennier sedan. I början trodde jag att jag råkat ha otur som hamnat med slarviga eller oengagerade curatorer, intendenter, tekniker, kommunikatörer eller producenter. Detta gäller såklart inte alla av konstens administratörer. Men påfallande ofta, nästan varje gång det är dags för utställning, blir konstnärer behandlade på sätt som gör dem besvikna. Låt mig återigen plocka några exempel ur mina egna erfarenheter.
När jag var i färd med att ta examen från Konsthögskolan fick jag en kommunal konsthalls ungdomsstipendium. Priset bestod av en liten summa pengar och en separatutställning. Jag skulle bara visa en enkanalig video och några videostills och hade hört mig för i god tid om projektorns upplösning och ljusstyrka samt vilka filformat som fungerade på deras mediespelare. Allt lät bra. I god tid före utställningen hade jag skickat videofilen i rätt format, teknikerna rapporterade att den rullade på bra och jag tänkte att det är väl inte så mycket som kan gå fel i en sådan enkel installation. Konsthallen hade bokat en tågbiljett så att jag kom fram två timmar före öppningen. När jag kliver in i mitt utställningsrum är väggarna nymålade och en projektor sitter proffsigt installerad i en diskret box högt uppe under taket.
Det finns bara ett problem. Bilden är ur fokus. Jag går genast för att tala med konsthallschefen som är klädd i kostym, redo för invigningstal och mingel. Lätt stressad påtalar jag att min video är suddig. De måste ta fram en stege så att vi kan justera det. Chefen svarar: ”Vi får ta det sen, vi ska ju öppna nu.” Jag känner hur paniken stiger i kroppen. Så invigningstal och handskakningar med lokalpolitiker är viktigare än att mitt verk ser korrekt ut! Jag är tvungen att bli arg. När jag höjt rösten och sagt till på skarpen kommer en vaktmästare i sista stund springande med en hög stege så att vi kan vrida på projektorns fokusratt. Det tar bara någon minut så ser bilden bra ut. Jag andas ut, men har fortfarande kvar känslan av att den högst ansvariga för konsthallen tyckte att det var viktigare att mingla på invigningen än att konsten som visas är rätt installerad. Det kändes helt absurt.
Är det runt dessa slappa anställda som konstvärlden snurrar eller är det runt konsten?
Flera år senare är jag på skolresa med en klass konststuderande över en helg i Venedig. Datorn har jag lämnat hemma. På fredagseftermiddagen dyker det upp ett mejl på telefonen från en spansk konsthall där jag ska ställa ut om flera månader. Deras kommunikationsansvariga skriver att jag måste komma in med en titel på utställningen genast, för de ska skicka sitt program till tryck idag. Va? Ingen hade sagt något om deadline för utställningstitel. Jag svarade att jag behövde några dagars betänketid eftersom jag var på resa. Med vändande post skriver administratören att i så fall hittar de på en titel. Upprörd och förnedrad skakar jag i all hast fram en titel och mejlar över. Hur är det möjligt att människor som har som jobb att planera en utställning inte har mer framförhållning än så? Varför är det konstnärer som ska ta smällen när administratörer inte gör sitt jobb? Är det runt dessa slappa anställda som konstvärlden snurrar eller är det runt konsten?
Några år senare ska jag ställa ut på ett litet ickekommersiellt galleri i en svensk stad. Utställningen involverar byggande av sittmöbler, att lägga en heltäckningsmatta, få fast små skärmar sladdlöst på väggen och få upp en projektion där flera filer ska följa på varandra. Flera veckor innan frågar jag den anställde på galleriet om han kan testa så att mina videofiler ser bra ut på deras mediespelare och projektor. Han svarar: ”Nej, det behövs inte, vi vet att det funkar.” Jag anar såklart genast oråd och propsar på att han ska testköra filerna, eftersom jag vet att det ständigt dyker upp problem med olika tekniska apparater som inte gillar olika filtyper. Jag skickar över videorna till mannen ifråga och får tjata flera gånger på att han ska ladda ner dem och testa.
När jag väl kommer till galleriet några veckor senare så kopplar jag in tekniken i all hast, och det ser ut som att filerna rullar och avlöser varandra. Så jag och en vän börjar bygget av det praktiska i installationen. Mannen som jobbar på galleriet hjälper inte till alls, utan gömmer sig bakom sin dator där han ickearbetar. När han kommer ut i gallerirummet trampar han okänsligt på saker, smutsar ner heltäckningsmattan och river ett draperi som vi hängt upp. Såklart gör han inget för att försöka hänga upp det igen, det får vi göra.
Sista kvällen före öppningen är personalen på galleriet mycket stressad och inte alls lyhörd för mina behov. Innan arbetet är klart går alla hem och jag står kvar själv och grejar med det sista. Att lämna en stressad konstnär kvar själv i sin utställning kvällen före vernissage är både oproffsigt och oempatiskt. Till slut är allting klart, en vän kommer förbi och vi sätter oss för att titta igenom verket från början till slut. Då upptäcker vi att videorna blinkar och hoppar. Mediespelaren har uppenbarligen problem med att hantera filformatet. Klockan är 23 på kvällen, och jag är helt slut efter att ha byggt i flera dagar. Jag hade ju uttryckligen bett och tjatat på gallerimannen att testa filerna i god tid!
Att lämna en stressad konstnär kvar själv i sin utställning kvällen före vernissage är både oproffsigt och oempatiskt.
En snäll konstnärskollega som ska ha vernissage på galleriet bredvid kommer förbi och försöker hjälpa till genom att exportera om filerna, men det funkar inte heller. Jag skriver arga meddelanden till galleriets ansvariga som lämnat mig i sticket. Sedan går jag hem till min kompis och sover knappt en blund den natten. Nästa morgon när jag anländer till min egen öppning är jag så ledsen så bristen på omsorg från galleriets anställda känns som misshandel av mitt verk.
Galleritjejen säger att hon fixat allt nu, men det hon gjort är att spela upp filerna från mitt vimeokonto på nätet, och de är alldeles för lågupplösta så jag sitter och skäms på min egen vernissage. Sedan går hon därifrån innan vernissagen är slut, utan att ha ordnat med den obligatoriska vernissagemiddagen som det står i galleriets stadgar att alla utställande konstnärer ska få. De har även lovat att ha kvar delar av mitt material på sitt lager några månader inför senare frakt till en konsthall. Men efter några veckor mejlar galleritjejen och säger att om jag inte hämtar mina grejer nu så slängs de. Jag skriver tillbaka att jag är otroligt besviken på hela hanteringen av arbetet. Så har en skaffat sig några ovänner till i den lilla svenska ankdammen.
Senast förra året hade jag en av de mest deprimerande upplevelserna som en konstnär kan ha. Nämligen att stå helt själv på sin egen vernissage. Jag hade hört kollegor säga att alla någon gång får uppleva det. Nu var det min tur. Den här konsthallen låg i anslutning till ett bibliotek i Norrlands inland. Men det är ingen ursäkt för att vanvårda konsten. Jag och den frilansande curatorn hade försökt få tag på någon ansvarig i månader, men de behagade inte svara och verkade ha sju veckors semester. På grund av tajt budget hade vi bara två dagar på plats, och tanken var att jag skulle börja montera upp mitt platsspecifika verk på väggen direkt när vi anlände på förmiddagen. När vi kommer fram till konsthallen så är hela väggen, som är cirka tio meter lång, supersmutsig och full av gamla hål som ser ut att ha funnits där i åratal. Den engagerade frilanscuratorn går själv och köper spackel och färg och börjar jobba på att få väggen att se anständig ut, medan jag släpar bort en massa lortiga möbler och olika reklamskyltar och annat skräp som är i vägen.
Väggen är inte klar och torr förrän vid 16-tiden på eftermiddagen, och då sätter jag igång och jobbar. Verket, som består av en ljudfil och en fotoinstallation, är fortfarande inte helt klart nästa dag. Jag fortsätter att jobba på. I informationen hade det stått att vernissagen skulle börja klockan 16 men eftersom de inte förberett något alls så var vi nu försenade. Vid 16 stänger den konsthallsansvariga bibliotekarien biblioteket, och därmed även konsthallen. Jag frågar henne var min vernissage är någonstans. ”Ja du”, hånskrattar hon och går hem. Jag inser att hon inte lyft ett finger. Det finns inga inbjudningar eller något arrangemang alls. Curatorn blir tvungen att åka. När jag är klar med verket så står jag helt ensam i en stängd konsthall.
För att fira släntrar jag över till Systembolaget och köper en liten flaska ljummen champagne och skålar med mig själv. Verket blev ju riktigt bra! Synd bara att ingen fick se det. Några veckor senare kommer en recension i en norrländsk konsttidskrift. Kritikern skriver att när hon kommer till utställningen är ljudet avstängt. Bibliotekarierna snäser något om att de inte vill bli störda och därför har för vana att inte sätta på verket alls. Jag gör ett skämtsamt meme på Instagram om hur uruselt en kan bli behandlad på en svensk konsthall, utan att nämna namn. Det resulterar i att kulturchefen med den långa semestern, som inte ens behagade komma till vernissagen, ringer upp curatorn och skäller ut honom.
Detta var bara några helt vanliga exempel på hur det brukar gå till i utställningsproduktion. I början trodde jag att det berodde på exceptionell otur, eller om det var något i min personlighet som gjorde att folk ansåg sig kunna trampa på mig. Men efter många år har jag insett att det är så här. Det är inte bara jag som har ett oändligt antal sådana här historier. Alla konstnärer jag känner har det. Flera har sagt till mig att de undviker att ställa ut, eller numera väljer att bara ställa ut på konstnärsdrivna gallerier, för det är oftast andra konstnärer som förstår vad det innebär att göra en utställning. Alla små detaljer som måste fixas, att man jobbar på tills man är klar och inte minst förståelsen för anspänningen det innebär för konstnären att offentliggöra sina verk. De bästa utställningsteknikerna är ofta konstnärer själva. De är händigast och har helhetskänsla för rummet och blir ofta räddare i nöden när annan personal inte bryr sig tillräckligt för att bära verket ända fram.
När jag undervisar konststuderande i utställningsproduktion brukar jag ge dem en checklista med allt de behöver tänka på. Den innehåller närmare 30 punkter uppdelade i: inför utställning, under installation, under vernissage och efter vernissage. Allt från att i god tid studera ritningar över lokalen, planera ljusinsläpp beroende på årstid och öppettider, boka frakt, kontrollera vilken teknik som finns, göra en budget, be om kontrakt, fråga kompisar om de kan agera assistenter under installationen, boka restaurang för vernissagemiddag, skriva presstexter, trycka vernissagekort, göra reklam på sociala medier, dokumentera, arrangera ett samtal för publik samt att inte dricka för mycket på vernissagen. Det verkar som att många tycker att det är spännande att arbeta nära konsten. Men samtidigt tar de inte konsten på tillräckligt stort allvar för att bry sig om alla steg i utställningsproduktionen. Så till alla konst-administratörer: Om ni älskar konst, bli mer noggranna! Varje detalj i en utställning är nämligen betydelsebärande.
Sonia Hedstrand är konstnär och konstkritiker med intresse för djupt liggande samhällsstrukturer.