Gaslighting i konstrummet

Konstnären tilldelas en unik maktposition i sin relation med publiken, kan den makten missbrukas på betraktarens bekostnad? När författaren och skribenten Ida Therén blir gaslightad under en performance i Finland ger hon sig i kast med att finna svar.

TEXT: Ida Therén

BILD: Ebba Alling

1.

Vi befann oss i nordöstra Finland, i en liten stad som hette Kuopio på livekonstfestival. De flesta deltagarna var själva aktiva inom konst, dans och performance, och jag var med som influgen kulturjournalist. Under festivalen pågick en tävling finansierad med EU-pengar, där fyra konstnärer tävlade om ett prestigefyllt livekonstpris – det enda stora i världen – på flera hundratusen kronor.

Och jag var med om något riktigt jobbigt, under den amerikanska konstnären Autumn Knights framträdande.

Här är mitt försök att återskapa scenen:

Direkt när vi kom in var stolarna placerade huller om buller, några skåpdörrar i väggarna var öppna, som för att genast desorientera publiken. Vi blev filmade, och hon agerade något slags programledare i projektet hon kallade Sanity TV. Klädd i en glansig byxdress som fick henne att likna Missy Elliott anno 2001 hälsade konstnären på alla i publiken, med hårdkokt rap i bakgrunden, genom att spänna blicken i var och en och säga ”Välkommen” på ett nästan hotfullt vis. Sedan började hon, som en flygande talkshow-värdinna, ställa publiken frågor. Men – framstod det snart – det fanns inget rätt svar. Hur man än svarade ifrågasatte hon, förvrängde, förringade alla svar. Trippade runt på den fina gränsen mellan att roasta och skoja med publiken i något som ibland liknande standup, ibland mobbning. Ofta frågade hon dem om deras största rädslor, som inte sällan var ”public speaking”. Men hon tvingade de blyga, ofta queera, finländska deltagarna att tala ändå. Ofta förvrängde hon vad folk sa, när någon sa att de köpt sin jacka på UFF sa hon: ”Du sa att du tagit plagget av ett barn på ett barnhem, då undrar jag” och fortsatte som om inget hade hänt. Alla satt tysta på sina stolar och accepterade det som pågick. Det var ju en performance. Då hänger man bara med, släpper taget och låter konstnären styra – det är ju själva kontraktet man ingår när man går in i det här konstrummet. Det är väl regeln. Eller?

Men det här rummet var på många vis raka motsatsen mot det som på senare år ofta diskuterats under rubriken ett safe space.

Jag minns när jag hörde ordet gaslighting första gången. Det var som om ett ljus gick upp för mig. Det är det här det är. Det är det här jag upplevt så många gånger i mitt eget liv. Med bara ett teoretiskt begrepp kunde jag med nytt ljus se vad jag utsatts för. När någon manipulerar dig genom att medvetet försöka få dig att tvivla på dig själv och din egen verklighetsuppfattning. Jag har tänkt på fenomenet nu, tja, dagligen i kanske fem år. ­Antagligen var det därför det inte tog många minuter innan en klocka ringde för mig. Aha. Det här är en performance som illustrerar gaslighting. (Förresten: utnämnt till ”årets ord” 2022 av ordboken Merriam-Webster.) På något sätt hjälpte ordet mig att ta ett mentalt steg tillbaka och ha lite distans till vad som pågick i rummet. Jag studerade hur gaslighting går till.

Det tog inte många minuter innan konstnären ställde en fråga till en vit, medelålders man som i alla fall till det yttre såg hetero och cis ut – jag nämner det för att vi befann oss i ett hav av kroppar som jag läste som queera, och många av dem kände jag igen från andra framträdanden under festivalen, där HBTQI-teman dominerade. Ärligt talat var han nog den som mest framstod tillhöra gruppen ”den vita straighta mannen” Åtminstone till det yttre – och nu generaliserar jag grovt. Han sa:

Jag vill inte svara på din fråga.

Konstnären stannade upp, spärrade upp blicken.

Varför inte?

Jag tycker inte om ditt performance.

Rummet stannade. Några skruvade nervöst på sig. Han fortsatte:

Jag tänkte ändå precis gå nu.

Varför?

För jag har bättre saker att göra.

Mycket riktigt tog han sin väska, reste sig. Och gick.

Rummet var knäpptyst.

Ett skifte hände i rummet i det ögonblicket. Till och med den nyss så självsäkra konstnären tycktes märkbart rubbad. Jag tror inte hon spelade när hon gång på gång kom tillbaka till det där ögonblicket och frågade publiken: Hur känner ni för avvisandet? Vissa sa: Jag känner mig också avvisad. Jag känner med dig.

Var det planterat? Jag vet fortfarande inte, men ärligt talat tror jag inte det. Mest för att mannen som gick ut visade sig vara den franska journalisten som liksom jag blivit influgen för att bevaka eventet. Jag har bara så svårt att se att en lite tjurig manlig fransk journalist skulle gå med på något sånt. Däremot känns det ganska typiskt fransmän – åter igen, förlåt för min generalisering men det finns en anledning att jag nämner detta – att gå ut från en sådan grej. I alla fall mer typiskt än för en lydig nordbo som jag själv.

Det intressanta här är att det här var en ”programledare”, vars själva konstnärliga experiment var att rubba – eller rent av, mobba – deltagarna. Kanske för att illustrera rasistiska samhällsstrukturer där många minoriteter utsätts för gaslighting konstant i sina dagliga liv. Vad det exakta syftet var kanske inte jag ska uttala mig om, utan verket får tala för sig självt. (Och missförstå mig inte- jag tyckte det var väldigt bra som konstnärligt verk. Det jag reagerade på var hur det påverkade deltagarna.)

Det som bestod av ett rum fullt av kroppar som utsätts för allsköns förtryck på daglig basis. Ändå tog rummet parti för konstnären, förtryckaren.

Eller?

Droppen kom nog mot slutet. Autumn Knight – efter att ha delat ut och skickat runt lådor med spunnet socker till publiken – började prata om den franska journalisten. Hon fick hans namn från den tredje journalisten på plats som hade hunnit prata med honom. Det hela eskalerade till att villkoret för att få lämna rummet var att man var tvungen att säga hans namn eller någon detalj kring fransmannen. Även jag. Han var från Frankrike, sa jag, och fick tillåtelse att gå. Så var det nästa besökares tur.

Alla gjorde som de blev tillsagda.

Jag var en av de första att få gå och fick studera hur folk kom ut, bleka i uppsynen. En kvinna som hade tvingats tala inför gruppen och svara på frågor fast hon inte ville stirrade på sin mobil, gråtfärdig. Vad är det? Hon stakade sig, sa:

Jag ville inte.

En annan kom fram och ville också prata, och snart stod vi en hel grupp.

De sa: Jag har en klump i magen.

De sa: Det här känns inte bra.

Nästan alla sa: Det värsta var i slutet.

Jag ville inte säga hans namn. Jag ville inte delta. Det kändes som mobbning.

En sa: Jag blev så mobbad när jag var yngre. Det här triggade igång något. Jag mår inte bra. Hon såg blek, stressad ut.

Borde jag också ha gått? Eller var det rätt val, att vara lojal med konstnären?

När jag sa: Som jag ser det var hela performance en gestaltning av gaslighting var det som att ett ljus gick upp för några. Just det. Exakt så var det. Som om själva ordet var en räddning. Själva begreppet, som kunde skapa en intellektuell ram, som kunde ta en steg bort från det som hänt, begripliggöra det.

Flera sa: Jag tänker på det klassiska fängelseexperimentet. Jag tänkte också på det. När folk går med på att vissa plötsligt är mindre värda, att de blir fångar och andra fångvaktare. Och de bara köper det. För leken – eller för att de är rädda att säga ifrån.

Borde jag också ha gått? Eller var det rätt val, att vara lojal med konstnären? Måste man det?

När går gränsen för min lojalitet?

1. För att bearbeta mina tankar efter performancen kontaktar jag Linn Hilda Lamberg, konstnärlig ledare för performancekonstgruppen O (tidigare Poste Restante) och doktorand i scenkonst på Stockholms konstnärliga högskola. Hon är också aktuell med ett nytt verk, där publiken är med och sätter upp en version av Svansjön. I sin forskning intresserar hon sig specifikt för etik under performanceverk.

Det finns lite olika lokala kulturer kring performance – alla med olika förväntningar, konstaterar hon, när vi ses på ett kafé i Stockholm. Den nordiska performancepubliken är ofta artig, inlyssnande, samarbetsorienterad, lite nervös och välvillig och kanske lite hämmad. Man vill helt enkelt vara en duktig och snäll publik. Det här är helt annorlunda i exempelvis öststaterna, där performancekulturen är mycket mer konfliktbaserad och sökande. Tänk Marina Abramović, som både kommer från och har inspirerat den kulturen. I New York handlar det däremot ofta om reaktioner mot media, och det är vanligt att man utforskar estradörgrepp. Så långt stämmer det alltså väl ihop med min erfarenhet i de finska skogarna. Lamberg funderar på om konstnären jag mötte kanske var mer van vid att det finns ett slags ”push and pull” med lite motstånd från publiken. Men när rummet är fullt av artiga nordbor kanske verket blir något annat än det blivit i en annan kontext.

Jag tänker: Tills det då helt slår över, i att någon tvärt protesterar. Lekfullheten emellan fanns inte riktigt. Istället blev det våldsamt.

Men vems ansvar är det då, att publiken är skyddad när ett sådant här verk flyttas mellan olika kontexter? Linn Hilda Lamberg anser att det ligger hos producenterna eller festivaldirektörerna.

– Den personen måste kunna översätta hur saker blir i det här sammanhanget. För det kan oftast inte konstnären göra med sina egna snäva referenser.

Genom att ge konstnären lite insyn i de lokala traditionerna får de möjlighet att anpassa verket lite. Är konstnären helt ointresserad av att anpassa kanske man får tänka extra på hur man presenterar verken i programbladet. Till exempel, ”XX är en konstnär känd för sina provocerande konstverk”.

– Scenkonst är primärt en arbetsplats för publiken, och de gör det mest omvälvande arbetet. De medverkade har redan pratat igenom och processat allt. Men vad är det för arbete jag bjuder in publiken att göra och hur ser deras arbetsmiljö ut? Jag måste ta ansvar för att ge dem så bra förutsättningar som möjligt för att få en upplevelse som de i sin tur sedan får hantera.

Ett sätt Linn Hilda Lamberg gör det här är att försöka planera in små stationer med utrymme för förhandling, där deltagarna kan ge sitt informerade samtycke att fortsätta processen. Ibland behöver man som utövare till och med backa och låta dem vara själva och tänka, säger hon. I de här små ”stoppa leken”-tillfällena får folk chansen att säga nej om de inte vill fortsätta. Ett slags samtyckes­stopp.

– Precis som med sexualitet blir folk förförda och de får flow, men det kanske är först efteråt man känner att det inte kändes bra. Att man inte riktigt ville fortsätta, men i stunden kändes det lockande.

En annan strategi hon använder är att formulera verken så att det finns utrymme för lite olika reaktioner till det hon gör, utan att känna att de ”förstör” för verket om de inte håller med eller reagerar på ett visst sätt.

– Jag kan irritera mig på att man använder ursäkten ”du kan gå när du vill” som ett slags frikort för att slippa hantera samtyckesfrågan. För publiken går ju nästan aldrig. Och då har verket ändå bara utrymme för en sorts relation – går man är man ju utanför verket och inte längre med.

Kanske är konstnärskapet generellt ett slags maktutövande.

Kanske är konstnärskapet generellt ett slags maktutövande. Man ifrågasätter folks världsbild, och trycker fram sin egen. Betraktaren får antingen acceptera det som presenteras och köpa att det är ”konst” eller tacka nej och gå därifrån. Om en institution bestämmer att något är konst måste man som betraktare acceptera det eller besviket, kanske irriterat, gå därifrån. Men det är ju svårare, och mer draget till sin spets, när det kommer till det slutna rummet av en interaktiv performance.

Eftersom det är andra regler som gäller i verkets universum än samhället utanför – vilket ju är en del av själva genrens lockelse – är publiken ofta väldigt lydig, konstaterar Linn Hilda Lamberg. Man försöker, helt enkelt, hänga på, lita på konstnären och själv släppa taget.

– Situationen framkallar följsamhet, oavsett om man vill det eller inte. Då måste konstnären hantera det.

Hon tar upp likheten mellan begreppen host och hostage.

– Värdskapet är alltid dominant, även om det är välkomnande eller välvilligt. Man är alltid i en dominerande position när det är ens egen plats, man hittar där och reglerna är upprättade kring dig. Du har språket för att kunna förhandla reglerna. En gäst vet inte ens vad den ska förhandla om eller med.

Men innebär det inte också ett ansvar?

Och här tycker jag att det blir riktigt intressant. Lamberg har en egen tanke, om att det ofta går att dela upp performanceverk i två kategorier. De som sysslar med det hon själv nyss beskrivit, ett slags kontaktbaserade verk där man försöker få en frivillig, samtyckande relation med publiken. Och dem som hon kallar illustrerande verk. Där verket egentligen inte nödvändigtvis är till för dem som upplever det, i rummet. De är mer som representanter för något större.

– Det som kan hända i de här ”illustrerande” verken är att det syns vilken relation som konstnären prioriterar. Det är den till konstkritiker och konsthistoria. Situationen är inte till för publiken eller deltagarna, utan de är bara material för att illustrera något som leder till dokumentation. Där dokumentationen kanske är lite viktigare än själva händelsen. Det är viktigare hur berättelsen om verket blir än hur det kändes att vara där.

Här finns det alltså också mer utrymme för att publiken ska fara illa.

Hon använder Marina Abramovićs klassiska verk Rhythm 0 – det när publiken får en rad verktyg som de fritt kan använda mot konstnären, bland annat en pistol – som typiskt exempel på den sortens verk. Om de som var på plats kände sig manipulerade eller traumatiserade är det värt det, för det är en så bra story. Verket var inte till för dem, i första hand. Det är ju ett slags objektifierande och instrumentaliserande av människor och kan upplevas som oetiskt, konstaterar Lamberg.

– Men om jag ska vara lite förlåtande: det är samma sak som Pussy Riot gjorde i Punk prayer, när de spelade politisk punk i kyrkor. Det var inte gjort för kyrkobesökarna, som inte hade samtyckt till det. De gjorde det för världen, för att visa på orättvisor och hyckleri. Och det kanske var det enda sättet att nå fram.

Var det samma sak som hände mig i Finland?

Tänkte konstnären Jag måste chocka den här gruppen – om förljugenhet, gruppdynamik, hyckleri, och rasistiska samhällsstrukturer och förtryck, för minoriteter utsätts för gaslighting på en daglig basis. Då får väl folk må dåligt då.

Men om målet med verket var att vara illustrerande, är jag då nu medskyldig? Var det just för den här artikeln som verket skapades, för historie­skrivningen?

Är det då oetiskt av mig att skriva den här texten? Att läsa den?

Är det – nu överdriver jag kanske, men ändå – med PTSD-vallningarna från någon som utsatts för mobbning som jag skriver det här orden?

Är det du som läser detta som verket är till för?

Är det ditt fel att texten skrevs?

Ska vi säga tack till de andra deltagarna?

Eller förlåt.

Nästa gång kanske jag också går.

Det känns inte bra.

Jag gillar inte ditt verk.

EXIT. 

Ida Therén är är författare och kulturskribent.