Om enprocentsregeln

Enprocentsregeln för konstnärlig gestaltning av offentliga miljöer har tillämpats i Sverige sedan 1937. Det har varit ett pedagogiskt och konkret verktyg för att långsiktigt skapa ett ekonomiskt utrymme för konsten i planeringen och byggandet av offentliga miljöer. Här samlar vi information om hur arbetet med den offentliga konsten kan stärkas och genomföras.

”I ett samhälle med hårt tryck på produktion har konsten en viktig uppgift i att påminna oss om vår mänsklighet, att vi själva och även andra människor är sårbara. Konsten kan tillföra en poesi som är radikal för hur vi ser på världen och oss själva. Den offentliga konsten är enormt viktig just nu.”  
Magdalena Malm, direktör för Statens Konstråd

Enprocentregeln innebär att minst en procent av budgeten vid ny-, om- och tillbyggnationer av fastigheter, infrastruktur och offentliga miljöer ska investeras i byggnadsanknuten konstnärlig gestaltning. De goda exemplen är många och förekommer på tusentals platser runt om i Sverige.  Regeln har bidragit till att den offentliga konsten är ett de mest tillgängliga konstnärliga uttryck vi har i våra livsmiljöer. Den platsspecifika konsten når även medborgare som inte aktivt söker sig till konstupplevelser, till exempel barn till föräldrar med litet intresse för konst. Regeln är en av samhällets viktigaste verktyg för att bidra till uppfyllandet av "var och ens rätt att njuta av konst" (artikel 27) , som det står i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Enprocentsregeln antogs första gången av riksdagen 1937 i syfte att skapa ett ekonomiskt utrymme för konst i planering och byggande av offentliga miljöer. ”Konsten är på väg att bliva allas egendom”, som dåvarande ecklesiastikministern Arthur Engberg  uttryckte det. 

Den offentliga konsten bidrar med en existentiell och humanistisk dimension till våra gemensamma livsmiljöer. Den slår broar mellan tid och rum, den kan tjänstgöra som samlande plats för erfarenheter av omvälvande händelser, ljusa som mörka, och den kan vara en del av det kollektiva minnet över offentliga personer. Den kan väcka känslor och frågor som inspirerar till samtal, den kan ifrågasätta normer och synliggöra maktstrukturer. 

De politiska församlingarna i kommunerna har det yttersta ansvaret för de offentliga rummen. Det kommunala planmonopolet ger kommuner rätten att bestämma hur mark inom kommunen ska användas, bebyggas och gestaltas. Genom de styrdokument som planprocessen inbegriper kan kommunerna sätta upp höga ambitioner och krav på konstnärliga gestaltningar för såväl det offentliga som privata byggandet. På så sätt kan medborgare garanteras en likvärdig tillgång till offentlig konst oavsett i vilken kommun en bor. Var och ens rätt att njuta av konst förverkligas. 


Häng med i konstnärspolitiken!

Välkommen att prenumerera på Konstnärernas Riksorganisations konstnärspolitiska nyhetsbrev. Nyhetsbrevet skickas ut cirka 4 gånger per år och ger dig en snabb översikt över aktuella politiska frågor som är viktiga för konstnärskåren. Det riktar sig i första hand till politiker eller tjänstepersoner med ansvar för kulturpolitiken på statlig, regional eller kommunal nivå.

Vi delar inte din epost med någon

Är du medlem?

Då får du redan dessa – och många fler nyheter – som del av ditt månatliga medlemsbrev och behöver inte anmäla dig här!