Ulla Wiggen – återkomsten

TEXT: 
Sofia Curman
BILD: 
Margareta Blom Sandebäck
På 60-talet var hon med sina elektronikmålningar en av våra mest hyllade unga konstnärer. Men så blev det tyst om henne, i nästan 40 år. Nu gör Ulla Wiggen comeback och är återigen lycklig när hon målar. För KONSTNÄREN berättar hon om uppehållet, om åren som psykoterapeut, om att lära av Öyvind Fahlström och om männens betydelse för hennes karriär.

År 2013 small det till för Ulla -Wiggen. På den tiden kallade hon sig huvudsakligen för psykoterapeut. Hon drev egna praktiker både i Stockholm och Skåne. Målandet bestod i en liten kurs hon höll i porträttmåleri för ett par pensionerade psykiatriker. Men så hörde Fredrik Liew, intendent på Moderna museet, av sig och frågade om hon var intresserad av att visa sina 50 år gamla elektronikmålningar i en separatutställning.

Då hade yngre konstgenerationer knappt hört namnet Ulla Wiggen. Men i mitten av 60-talet var hon en av de klarast lysande unga svenska konstnärerna, med en begynnande internationell karriär.

– Att få ställa ut igen var på sätt och vis som att komma hem. Jag känner mig mycket mer hemma i konstnärslivet än vad jag någonsin gjort i psykoterapikretsar, eftersom jag i konsten inte är beroende av språket. Jag är dyslektiker och inte ett dugg verbal. Jag är väldigt bildinriktad.

– Jag har alltid tänkt att jag skulle börja måla igen, och efter utställningen kände jag att det var så roligt att visa det jag gjort, så nu satsar jag på måleriet sedan några år och ser om det leder någon vart.

Satsningen lönade sig. Sedan succén på Moderna museet har hon haft flera utställningar både i Sverige och utomlands med fantastiska recensioner, hon har en gallerist i Stockholm och en annan i Köln, och, det som kanske smäller högst, har haft en målning på omslaget till världens främsta konsttidskrift, Artforum.

På grund av coronaviruset får jag inte komma till Ulla Wiggens ateljé, som hon har hemma i huset på Lidingö. Vi pratar i telefon i stället. Inget videosamtal, hon är mer bekväm med bara röst, och dessutom van vid telefon som arbetsredskap från psykoterapin där hon ofta mött patienter. Jag ber henne beskriva sina dagar i ateljén. Hon berättar att hon brukar börja måla efter lunch och sedan hålla på till omkring midnatt.

– Kvällarna blir ett slags lugnt utrymme där jag kan sjunka in i måleriet. Jag är väldigt introvert som person, och det är i den där stillheten som mina kreativa sidor kommer fram. Allt runt omkring, praktiska bestyr och saker jag måste fatta beslut om, det kan ju vara jätteroliga saker, men de stör koncentrationen jag måste ha på målningen jag arbetar med.


ULLA WIGGEN Kretsfamilj, 1964. Gouache på pannå och gasväv,  35 x 30 cm. Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet

I början av 60-talet gifte sig en nittonårig Ulla med kompositören Knut Wiggen. Han var nästan 20 år äldre och redan ordentligt etablerad i konst- och musikvärlden; ordförande i Fylkingen och en av grundarna till det som kom att bli EMS (Elektronmusikstudion). Ulla Wiggen klev utan omvägar in i Stockholms innersta konstkretsar. Det var också genom Knut Wiggen och hans musikkompisar som hon kom över kretskorten och de tekniska apparater som nu blev motiven till hennes första målningar.

– Genom Knut kom jag direkt in i Stockholms kulturliv. Men jag var ingenting själv. Jag visste att jag ville måla och började försiktigt jobba på några små elektronikmålningar i gouache på gasväv. Men sen skiljde vi oss.


ULLA WIGGEN Horisonten, 1969. Akryl på pannå, 75 x 52 cm. Porträttet på Peter Cornell hamnade på omslaget på tidskriften Konstrevy 1969.

När hon började hade hon ingen formell konstutbildning. Men hon hade så långt tillbaka hon kunde minnas alltid målat. Alltid tecknat. Att gå på konstskola för att lära sig någonting hon hade gjort i hela sitt liv förstod hon inte poängen med. Hon målade elektronikmålningarna på samma sätt som hon fortfarande målar: ”med små penslar och stort tålamod”. Och i kombination med rätt kontakter fungerade det bra. Bara några år efter den trevande starten fick hon möjlighet att åka till New York och jobba för Öyvind Fahlström.

– Jag hade lärt känna Öyvind Fahlström och -Barbro Östlihn genom Knut. Öyvind sökte alltid assistenter som kunde måla åt honom, för han hann ju aldrig bli klar till sina utställningar, och han hade sett att jag var väldigt noggrann. Det var på en fest hemma hos Pontus Hultén som Öyvind frågade om jag kunde tänka mig att åka över till New York och hjälpa honom att måla. Jag sa genast ja.

Två höstar i rad tillbringade Ulla Wiggen i New York. Det blev hennes utbildning. Av Öyvind Fahlström lärde hon sig att det enda som gäller om man vill lyckas som konstnär är att arbeta hårt och oupphörligen. Och så fick hon praktiska tips för att snabbare komma framåt.

– Det jag lärde mig av Öyvind, det var att allt är tillåtet som underlättar arbetet. Att använda akrylfärg, att använda tejp för att måla jämna konturer och en kamera istället för att skissa. Att använda projektor när man ska rita upp någonting istället för att sitta där och måtta och lägga en massa tid på det. Det låg i tiden, i uppbrottet från den måleriskt abstrakta expressionismen. Sen det här med själva målandet – det handlar ju bara om att se och ha tålamod. Sen lär man sig vartefter man håller på. Jag lär mig fortfarande genom varje målning jag gör.

New Yorks konstscen i mitten av 60-talet var inte direkt ett tråkigt sammanhang att hamna i. Ulla Wiggen deltog i Öyvind Fahlströms performance under 9 Evenings 1965 – den mytomspunna och kultförklarade festivalen som initierades av Robert Rauschenberg och där den inter-diciplinära konsten kanske föddes på allvar – och hon var ofta på fester hos olika konstnärer som Claes Oldenburg, Roy Lichtenstein, Nam June Paik och i Andy Warhols The Factory.

Jag frågar om hon inte varit sugen på att försöka stanna i New York, vad som fick henne att åka hem till lilla Sverige. Öyvind Fahlström ville gärna ha henne kvar och hon hade fått in en fot i rätt kretsar.

– Jag ville hem. Jag ville komma igång mer med mitt eget måleri. Och jag hade träffat en ny man – konstvetaren och skribenten Peter Cornell – två månader innan jag reste. Vi brevväxlade.

Hon kom hem till Sverige och bestämde att det var dags för debututställningen. Hon gick upp i format, för det hade hon förstått att det krävdes om man skulle få ställa ut, och beskriver hur hon ”valde ett galleri”, Prisma i Gamla stan, och med hjälp av en bekant lyckades övertyga galleristen om att hon var bra nog. Och hon gjorde en målning med Moderna museet i åtanke, som hon tyckte att de skulle köpa till samlingen. Hon var 24 år gammal och hade också kommit in på Konst-akademien den hösten.

– Men det blev inte mycket med det, jag gick knappt dit, utan var hemma och målade. Jag gjorde istället väldigt snabbt karriär det året. Det var lite fantastiskt.

– Utställningen öppnade i mitten på januari, vilket var den absolut sämsta tiden på året när alla har gjort slut på sina pengar på julklappar. Det var 21 grader kallt på vernissagedagen, minns jag. Men jag sålde praktiskt taget allt. Det gick väldigt bra helt enkelt, och efter det bjöds jag in till en massa olika sammanhang, både internationellt och i Sverige.

Och ja, Carlo Derkert från Moderna museet kom och köpte TRASK, precis som Ulla Wiggen hoppats på.

Under perioden 1963–1969 gjorde hon nästan 30 elektronikmålningar, som föreställer innan-mätet i olika elektroniska apparater. Någon gång är det fråga om en direkt avbild, men för det mesta har hon själv satt samman komponenter med olika ursprung till nya apparater. Målningarna bär titlar som Pulsgivare, Kretsfamilj, Vägledare och Motstånd. TRASK kommer från namnet på datorn som de olika delarna är tagna från. Ulla Wiggen berättar att det är Peter Cornell som gett de flesta målningarna deras titlar, att han alltid kommer med bra förslag hon kan välja mellan, när hon ber honom.

ULLA WIGGEN Världsatlas III, 2019.  Akryl på panel, 73 x 76 cm. FOTO: BUCHHOLZ

Jag tittar på ett filmat panelsamtal från utställningen på Moderna 2013 på museets Youtubekanal. Ulla Wiggen sitter omgärdad av män i kulturkavajer som pratar om hennes elektronikmålningar med svåra ord. De beskriver hur hon i verken förutsåg det digitala paradigmskifte som datorerna hon så ömsint målade av skulle stå för; hur hennes konstnärskap relaterade eller inte till de samtida popkonstnärerna. Curatorn Fredrik Liew frågar hur det kom sig att hon började avbilda innanmätet på de där maskinerna. ”För att jag tyckte att komponenterna såg spännande ut, hade aldrig sett sådana förut.” När de två andra paneldeltagarna, Peter Cornell och Frans Josef Petersson, har ordet syns det i hennes ansikte att hon lyssnar intensivt och överraskat, nästan som vore hon en utomstående, som att hon blir förvånad över allt de kan se i hennes målningar.

– Ja det var precis så. Peter och Frans Josef skrev ju tillsammans en liten bok till utställningen, Om Ulla Wiggen.  Jag har inte själv de kunskaperna att jag kan placera in mina målningar i något sammanhang, utan det är andra som kan det. Jag tycker att det är spännande att lyssna på dem som kan. Som kan se kopplingar till andra konstnärer och idéer.

När du berättar om ditt konstnärsliv tänker jag på hur du lyfter fram männen som du har levt och jobbat med. Att de har varit väldigt viktiga för dig för att komma framåt.

– Ja, män har betytt mycket för mig. Under metoo så tänkte jag att om jag varit ung hade jag startat en rörelse som hette youtoo. För att män har så mycket gott att förmedla, och för att män och kvinnor ska samverka, det är då det blir bra. Jag ställer mig bakom metoo också så klart, men i mitt konstnärskap har jag aldrig drabbats av att jag känt mig åsidosatt för att jag är kvinna, utan ofta fått stöd av männen omkring mig. Min nuvarande man hjälper mig mycket med praktiska saker. Han sågar mina pannåer och annat som är tungt för mig och gör smarta stafflikonstruktioner bland annat.

1969 ändrade Ulla Wiggen kurs och började måla människor istället för maskiner. På hennes hemsida finns flera av dem, många föreställer Peter Cornell. Det kan tyckas vara ett ovanligt tvärt kast mellan elektronikmålningarna och por-trätten av en kärlekspartner. Men för Ulla Wiggen är allt också samma.

– Jag är oerhört intresserad av att förstå hur saker hänger ihop och hur de påverkar varandra. Som barn plockade jag gärna isär grejer för att få se hur de var gjorda inuti. Sitter kanske i mina gener. Jag är enäggstvilling och min syster är röntgenläkare. Detsamma gäller ju även psykoterapin, att försöka reda ut hur tankar och känslor inom en människa hänger ihop med vad som hänt och vad det har lett till för att sedan våga pröva nya vägar. Det handlar om att få syn på samband och processer.

Ulla blev förälder och livet krävde plötsligt mer. Att måla jämt, det förhållningssätt hon lärt sig hos Fahlström, var inte längre möjligt. Inför vårt telefonsamtal har jag skickat några frågor på mejl att fundera kring. En av dem är varför hon drog sig tillbaka från konstlivet. Från början av 1970-talet till 2013 var det i princip tyst om Ulla Wiggen i konstvärlden.

– När jag fick dina frågor så tänkte jag efter. Jag gjorde väldigt många olika saker … det började väl 1971 när min och Peters dotter kom till världen. Jag började undervisa på konstskola av ekonomiska skäl. Jag fick porträttbeställningar, jag gick i psykoterapi, jag utbildade mig till psykolog och psykoterapeut och började arbeta under handledning. Jag gick in i riksföreningen Psykoterapicentrum där jag efter ett år blev ordförande. Jag jobbade ideellt i femton år i Barncancerfonden. Jag föreläste för sjukvårdspersonal och jag renoverade hus.

Hon tystnar ett ögonblick.

– Men det som framför allt påverkade min möjlighet att vara kreativ, tror jag, var att Peter och jag förlorade vår dotter strax innan hon blev nio år. Det tog tio år innan jag kunde känna ordentligt att det fanns annat som gör livet värt att leva. Det gick inte att vara nära de kreativa processer som krävs för att göra konst, för då hamnade jag bara rakt ner i smärtan.

Hennes dotter var hennes enda barn.

– Jag försökte bli gravid igen under fyra års tid efter hennes död och gick på olika behandlingar, men det lyckades aldrig. Man förlorar så mycket när man förlorar ett barn, och man förlorar ännu mer när man förlorar sitt enda barn. Jag var inte mamma längre. Hela den anknytning till samhället som man har genom ett barn tappas bort. Det var en stor förändring.

Sedan 1974 har Ulla Wiggen drivit en privatpraktik som psykoterapeut. I panelsamtalet på Moderna museet vill curatorn gärna koppla ihop hennes konst med psykoterapin, men hon säger där ganska korthugget att det är två skilda intressen. Så fast det är lockande har jag bestämt att inte försöka mig på att göra några jämförelser, men frågar henne om hon ändå har haft någon användning av att hon också är konstnär i sin roll som psykoterapeut?

– Jag har till exempel haft flera konstnärer som patienter. De har nog sökt sig till mig för att de vet att jag målar själv. Och jag använder bilder som verktyg, och har ibland uppmuntrat mina patienter att göra bilder att använda i processen, precis som man använder drömmar. Det har jag haft stor nytta av – att jag kan prata om bilder. Jag är inte rädd för att inte förstå dem, som många människor är. Utan för mig är bilden ett uttryck för människan som har gjort dem, den handlar om dem och något som de vill delge mig.

Kan du göra den typen av analys även på dina bilder?

– När jag tittar på dem kan jag kan ibland tänka att de berättar något för mig som jag inte är medveten om.

Hon berättar om en målning med titeln Passage från 2016, som hon målade under en period när hon hade varit sjuk länge och riskerade att förlora synen. Jag klickar fram den på hemsidan under tiden vi pratar. Två hjärnhalvor svävar mot en rödorange bakgrund. Det är näthinnan inne i ögat, berättar hon, med gula fläcken och blinda fläcken. Nedre delen av duken täcks av en beige, uppförstorad hjärna som försvinner ur bild.


ULLA WIGGEN Passage, 2016. Akryl på pannå, 75 x 90 cm.

– De två hjärnhalvorna är som en liten boll – jag tyckte att de roterade, att de liksom just skulle landa på hjärnbarken. Jag tänkte på filmen Gravity jag nyligen hade sett. En rymdfilm, en sådan där i 3D, otroligt fascinerande. En man och en kvinna sitter i en rymdkapsel, och kvinnan berättar bland annat att hon förlorat sitt barn. Men så slutar filmen med att den här kvinnan så småningom landar på jorden, dimper ner i något öde landskap, och när jag tittade på min målning tyckte jag att den påminde om den där landningen. Och då kom tanken att jag också kommer att landa, det vill säga: jag kommer att bli frisk igen.

– Jag hade känt mig väldigt rädd för vad som skulle hända med den där sjukdomen. Men det var på något vis som om kroppen visste att den skulle klara av den. Drömmar kan ju vara så att de ligger före medvetandet i en process, att någonting inom en vet hur det ligger till och som en hjälp försöker gestalta det. Samma sak kan målningar göra. Passage gjorde absolut det och min oro släppte.


ULLA WIGGEN Iris XI, 2019. Akryl på pannå. 73 x 76 cm. FOTO: BELENIUS

När Ulla Wiggen satsade på konstnärskapet igen 2013 var det med motiv inifrån kroppen. Det verkar logiskt, med hennes intresse för konstruktion och funktion, med hennes erfarenheter av psykoterapi. Precis som i elektronikmålningarna är det inte avbildningar, utan organen är frikopplade och svävande, eller fantasifullt hopkopplade. Sedan 2016 är det hjärnor, ögon och kopplingarna dem emellan som tagit över hennes motivsfär.  

– Jag hade tänkt att jag ville måla någonting med ögonen, utifrån vad jag hade varit med om, att jag höll på att förlora synen. Dessutom hade jag opererat mig för grå starr. Jag hade sett suddigt länge och helt plötsligt kunde jag se klart, det var underbart. Jag tittade på ögon i anatomiböcker. Men jag tyckte att det såg lite motbjudande ut – det lockade mig inte. Men en morgon kom det till mig, du vet i det där tillståndet mellan sömn och vaken: jag ska måla en iris. Och den skulle vara rund, på en utsågad pannå, något jag precis hade börjat pröva i stället för duk. Just det har varit väldigt positivt, för det där med inramning har alltid plågat mig.

Ulla Wiggen har en hemsida som hon byggt helt på egen hand. Det var den mest praktiska lösningen, för nu kan hon uppdatera och ändra som hon vill. Hon berättar att innan Peter Cornell påpekade att ”alla unga konstnärer har en hemsida” visste hon knappt vad det var. Jag berömmer henne, den är tydlig i all sin enkelhet, och hon har sorterat in sina målningar i olika perioder under olika flikar. Det intensiva arbetet åren omkring debuten, 1967–69, var hennes mest kreativa, kan hon se i efterhand. Inte förrän nu, de senaste åren, har hon haft samma lust och kraft att måla. Men det är på ett annat sätt.

– När jag målade elektronikmålningarna, då bestämde jag hur målningen skulle se ut, jag ritade och tejpade upp och så målade jag upp den, punkt och slut. Nu kan jag sitta och blanda och pröva en färg en hel dag. Jag letar mycket mer nu, ändrar och lägger till så att målningen får växa fram på ett för mig oväntat sätt.

En irismålning tar i allmänhet en till två månader att göra.

– Det får ta den tid det tar. När jag var ung var jag så mån om att alla målningar skulle se olika ut, jag var rädd för att upprepa mig. Jag tänkte att det inte skulle vara roligt för folk att se på dem om de var lika varandra. Jag tänkte på Andy Warhol och hans Brilloboxar – något sånt ville jag inte ägna mig åt. Nu ser jag annorlunda på det hela. Man kan tycka att ja, irisar ser likadana ut, men det gör de ju inte. Irisar används för att identifiera människor, de är alla unika. Och varje iris jag hittills målat har känts ny och spännande för mig.

Corona har på ett smärtsamt sätt synliggjort hur ålder påverkar vilka vi är i relation till varandra. Hon säger att det skrämmer henne att tillhöra en riskgrupp på grund av sin ålder. Att hon saknar att gå på utställningar och träffa sina vänner. Samtidigt, när hon lyckas hålla coronatankarna borta, har hon fått mer tid för arbete. Ulla Wiggen är med sina två kontnärskarriärer i två olika tidsperioder både en gammal och ung konstnär. Hon har just fått ett tvåårigt arbets-stipendium, och har ett par, än så länge hemliga, projekt på gång. Det som gäller är att prioritera målandet. Jag frågar om 77-åriga Ulla känner igen sig i Ulla på 60-talet, nyss hemkommen från New York och besluten att slå igenom.

– Jag känner igen mig i att våga ta måleriet på allvar ordentligt, att satsa. Och jag är återigen lycklig när jag målar. Även om det är jättesvårt ibland är det alltid oerhört spännande. Men det som hänt mig de senaste åren är ju ännu häftigare än allt som hände då. Att jag fick omslag på Artforum –  jag fick ju en chock kan jag säga, jag var inte mig själv på två veckor.

Det kanske ändå är bra att ha en viss mognad för sådant där? Det kan ju vara svårt att leva upp till en sån grej om det händer när man är drygt 20.

– Du, jag ska leva upp till det nu också. Det är bara att jobba på.