Fremskrittspartiet och kulturen

TEXT: 
Anders Rydell
Sedan 2013 sitter norska Fremskrittspartiet i regeringsställning. Ett parti som i Sverige ofta jämförs med Sverigedemokraterna, men delar de också kulturpolitik? Anders Rydell tar avstamp i en norsk kulturskandal för att ta reda på det.

Förra våren blossade en av årets mest infekterade kulturdebatter upp i Norge. Ursprunget var en kort textpassage i Trondheim konstmuseums halvårsprogram för våren 2014. Museets chef sedan ett par år tillbaka, Pontus Kyander, skrev i sitt förord om den våg av nationalism som de senaste åren hade sköljt över Europa med högerextrema partier i allt fler parlament som resultat. Han lyfte även fram situationen i Norge och skrev: ”I den meningen är inte norsk nationalism bättre eller sämre än någon annan. Den uppträder som vilken annan form av nationalism, och den rymmer samma uteslutande mekanismer. Nationalistiska partier – FrP är ett av dem – är farliga eftersom de relativiserar föreställningarna om mänsklig gemenskap, om mänskliga rättigheter, om likhet. De är en syra som äter våra själar, som eroderar vår respekt för andra – om dessa andra av någon anledning trampar samma mark som vi själva.”

Kyander kunde dock inte föreställa sig vilka konsekvenser som skulle följa på att han valt att även definiera norska Fremskrittspartiet som nationalistiskt. Inte långt efteråt får Kyander ett sms från sin överordnade chef, Suzette Paasche vid Museene i Sør-Trøndelag. Hon meddelar att både kulturministern Thorhild Widvey och statministern Erna Solberg har varit i kontakt med styrelseordföranden. Enligt henne är de ”provocerade” av Kyanders text och även Paasche är missnöjd och anser att det är onödigt och skadar museets renommé: ”Jag vet inte vad du håller på med, men nu har du klarat av att sätta igång ett helvetes liv”, skriver hon.

Snart blossar det hela upp i norska medier. Men fokus vänds snart mot regeringen, precis som i Sverige är nämligen ministerstyre ett brott. Solberg förnekar att hon varit i kontakt med ärendet, medan kulturministern menar att hon ”bara ville kolla fakta”. Widvey kallas dock till utskottsförhör i Stortinget.

Händelsen är betydelsefull om man ska förstå Fremskrittspartiet och dess roll i den norska kulturdebatten. För varken Widvey eller Solberg tillhör partiet, de kommer från Høyre, Norges motsvarighet till Moderaterna. Bakgrunden är att Høyre sedan valet hösten 2013 delar regeringsmakten med just Fremskrittspartiet.

Sedan ett samarbete inleddes med partiet har Høyre återkommande försvarat Fremskrittspartiet och genomfört något som kan liknas vid en ”white wash” – nämligen succesivt förnekat att partiet skulle vara högerpopulistiskt, rasistiskt eller främlingsfientligt. Kyander-affären visade att även ”nationalistiskt” enligt Høyre är ett för starkt ord för regeringspartnern. Frågan är då – vad är egentligen Fremskrittspartiet? Och vad vill de med kulturpolitiken?

Även om partiet i den svenska debatten ofta jämförs med Sverigedemokraterna är dess historia ganska annorlunda. Det som sedermera skulle utvecklas till Fremskrittspartiet grundades redan 1973 av kapitalisten och liberalen Anders Lange som Anders Langes parti. Ett protestparti som förespråkade mindre statligt inflytande i människors liv och kraftigt sänkta skatter. Förebilden var Mogen Glistrups parti som grundats något år tidigare – föregångaren till Dansk Folkeparti.

Redan i valet samma år fick Anders Langes parti fem procent i stortingsvalet. Efter Langes död skulle partiet under andra hälften av 1970-talet komma att övertas av Carl I. Hagen som också döpte om partiet efter danska förlagan. Han skulle leda Fremskrittspartiet i nära tre decennier. Det var också först i samband med Carl I. Hagens inträde som partiet till sin struktur alltmer började likna ett vanligt parti och också formulerade en kulturpolitik 1977. Det centrala begreppet för partiet är kulturarvet: ”FP:s hållning till samhället, skolan, kulturen och viktiga samhällsinstitutioner har sin utgångspunkt i det värdefulla i det norska historiska arvet, norsk livsstil, språk och traditioner” – som man skrev 1977. De bärande fundamentet för detta är det ”västliga kulturarvet med basen i en kristen livssyn”.

Men grunden för partiets politik var framför allt nyliberal, där en nedmontering av den starka staten stod i centrum. Detta skulle delvis komma att förändras under de kommande decennierna, då partiet utvecklades mer till ett tydligt högerpopulistiskt parti. Under 1990-talet skulle många av de nyliberala och frihetliga anhängarna lämna partiet.

Kritiken mot invandring hade tagit form redan under 1980-talet, men skulle bli hårdare under 1990-talet. Från att tidigare i huvudsak kritiserat invandringen från ett ekonomiskt perspektiv började man nu se den som ett kulturellt hot. Retoriken förändrades samtidigt som partiet fick allt högre väljarstöd – invandringskritiken gav utdelning.

Det verkliga genomslaget för partiet skulle komma först under 2000-talet, då Carl I. Hagen 2005 ledde partiet till en ny rekordnotering med över 22 procent i valet till stortinget. I opinionsundersökningar har partiet haft ända upp till 35 procent.

Enligt den norska kulturhistorikern Ole Marius Hylland så har kulturpolitik följt partiets politiska utveckling.

”Under 1980-talet var kulturpolitiken mer märkbart marknadsorienterad, man förespråkade att ett flertal kulturområden skulle vara självfinansierade. På 1990-talet kommer nya tydligare och principiellt ideologiska inslag i programmet. Under 2000-talet, framför allt under andra delen, sker en tydlig förskjutning mot att fokusera på kulturen som en sammanhållande gemenskap, med värderingar som binder samman nationen”, säger Hylland.

Enligt Hylland har den röda linjen i partiets hållning till kulturpolitiken de senaste 35 åren varit kulturarvet – men med en något annorlunda kulturdefinition.

”Analytiskt kan sägas att partiets kulturpolitik vilar tungt på vad som ofta beskrivs som en bred definition av kultur; kultur som värdebaserad gemenskap och inte kulturen som ett estetiskt uttryck.”

Partiet har inte haft en officiell hållning till samtidskonsten men däremot har enskilda politiker ofta hånat vad de beskriver som ”svårbegriplig” och ”smal” konst. Enligt Hylland är detta både ett utslag av en outtalad konstsyn och partiets antielitiska hållning.

”Huvudproblemet med den smala konsten för Fremskrittspartiet är att en liten elit använder samhällets gemensamma medel för att finansiera konst som bara intresserar denna elit.”

Det finns både skillnader och likheter mellan Fremskrittspartiet och Sverigedemokraterna på kulturområdet. Fremskrittspartiet har återkommande kraftigt tagit avstånd från Sverigedemokraterna och inte velat inleda något som helst samarbete partierna emellan. Sverigedemokraterna betraktar däremot det norska partiet som en förebild. Mattias Karlsson, som tagit över partiledarrollen under Jimmie Åkessons sjukledighet, menade i en debattartikel i Aftonbladet att de ideologiska och politiska likheterna är långt fler än skillnaderna: ”slå vakt om den ­nationella identiteten och kulturarvet, begränsa invandringen, motverka islamisering, förbättra pensionärernas villkor, skärpa straffen, stärka försvaret, effektivisera och minska biståndet”.

I Norge har dock partiet oftare jämställts med Ny demokrati än med Sverigedemokraterna i svensk politik.

Den stora skillnaden mellan partierna återfinns framför allt i deras historia, där Fremskrittspartiet grundades som ett liberalt populistparti som succesivt rörde sig mot att bli alltmer högerpopulistiskt, nationalistiskt och invandrarkritiskt. Sverigedemokraterna som grundades som ett uttalat rasistiskt parti har gjort den omvända resan och rört sig mot att bli ett högerpopulistiskt och socialkonservativt parti – men där motståndet mot det mångkulturella samhället alltid stått i centrum. Man skulle kunna säga att de båda partierna har mötts från var sitt håll.

När det kommer till kulturpolitiken är de närmast identiska. Det nationella kulturarvet står i centrum, något som måste bevaras – men också beskyddas från globalisering, invandring och mångkultur. Fremskrittspartiet definition av kultur som en ”värdebaserad gemenskap” delas också av Sverigedemokraterna, med deras antropologiska kulturbegrepp där kultur är ”seder och bruk” – inte estetiska uttryck.

Däremot tycks Sverigedemokraterna genom sitt direkta arv från nationalsocialismen hysa en starkare antipati gentemot samtidskonsten, inte bara som ett elituttryck utan som något artfrämmande som ska bekämpas. Det särartbiologiska i förhållande till samtidskultur är inte alls i lika hög grad uttryckt hos Fremskrittspartiet, kanske just för att partiets rötter återfinns i mer klassisk högerpopulism.

Ole Marius Hylland menar dock att Fremskrittspartiet de senaste två, tre åren tydligt tonat ner de radikala elementen i sin politik – sedan ett regeringssamarbete för första gången blev möjligt för partiet. Han menar att kulturpolitiken inte är tillräckligt viktig för Fremskrittspartiet för att riskera en konflikt med Høyre.

”I budgeten har de inte gjort något tydligt avtryck på detta område, med ett par undantag. De har velat skära i presstödet, bland annat till ett par samiska tidningar. Men Fremskrittspartiet är i Stortinget ett mycket mer nyktert parti än var de ger uttryck för både i partiprogram och i politiska utspel.”

Det skulle kunna gå att betrakta Kyander-affären från detta perspektiv, som ett sätt att försöka rentvå buken från det bruna. Både Fremskrittspartiet, och samarbetspartnern Høyre, arbetar för att politiskt legitimera partiet – och framställa det parti som Anders Bering Breivik länge var medlem i som en ansvarstagande regeringspartner. Det är inte osannolikt att Sverigedemokraterna, och ett eventuellt politisk samarbetsparti, i framtiden försöker gå samma väg. Politisk nymålning döljer förvisso ytan, men den förändrar den inte.

Anders Rydell
Chefredaktör på Konstnären