LANTZ OCH NORDLANDER: Konstnärsnämnden inskränker den konstnärliga friheten

15/12/2014
Maria Lantz & Jan Axel Nordlander
Konstens bidrag är vitalt för ökat internationellt samförstånd, det menar den tidigare ambassadören Jan Axel Nordlander och Konstfacks rektor Maria Lantz. Konstnärsnämndens nya policy att stoppa bidrag till farliga länder undergräver konstens roll.

Regeringens förslag att lägga ner de svenska kultur- och forskningsinstituten ledde till en kraftig debatt som regeringen nu verkar ta intryck av. Förhoppningsvis kommer detta olyckliga förslag aldrig bli verklighet, men tyvärr kommer ju olyckor sällan ensamma. Det finns en tydlig tendens i svensk kultur- och utbildningspolitik där Sverige, tvärs emot vad som sägs i de ofta internationellt präglade högtidstalen, isolerar sig och inte finns på de platser där kultur spelar en viktig roll. Det senaste exemplet är Konstnärsnämndens nyss antagna policy för bidrag till vistelser i utlandet.

Policyn innebär att Konstnärsnämnden inte längre ger bidrag till vistelser i länder och regioner till vilka utrikesdepartementet avråder från ”icke nödvändiga resor”. Det handlar om ett fyrtiotal länder däribland Israel, Palestina, Indien och Thailand. Denna nya policy är häpnadsväckande och ett tydligt exempel på hur ängslighet blir till förmynderi. Dessutom är det en djupt okunnig syn på konsten och världen där konsten betraktas som ett lättsamt nöje och konstnärers resor handlar om rekreation. Konstnärers resor måste betraktas som "nödvändiga resor". I stora konflikter ställs det mänskliga på sin spets och konstnärens bidrag kan då vara vitalt för ökat samförstånd.

Konstnären arbetar ofta utan uppdragsgivare och är i hög grad sin egen. Däremot ingår konstnärer ofta i nätverk och får inbjudningar till platser för att dela med sig och visa upp sitt arbete. Det är förödande att begränsa och kontrollera bidrag till internationella kulturutbyten, resebidrag, vistelsestipendier/residens och projektbidrag utifrån ett lands säkerhetsstatus.

För det första utestänger regelverket möjligheter till samverkan och besök på platser där just konst, kultur och berättelser bortom den mediala rapporteringen är exakt vad som behövs. Länder som Indien, Israel, Palestina, Kenya eller Filippinerna har både komplexa och intressanta konflikter och system som är värda att belysa för att vi ska förstå dem bättre, bortom mediernas rapportering. Att undanta dessa länder, tillsammans med en beklagligt stor del av världen, från samarbeten via bidrag från Konstnärsnämnden innebär en helt ny färdriktning för svenskt konstliv.

För det andra innebär Konstnärsnämndens beslut en syn på konstnären som någon som måste skyddas. På de konstnärliga högskolorna ägnas mycket tid åt omvärldsanalys, etiska frågor och hur man närmar sig kontexter olik den egna. Utrikesdepartementets rekommendationer är viktiga att beakta, men de är trubbiga verktyg. Samtidigt som Konstnärsnämnden vill skydda genom att hänvisa till utrikesdepartementets lista finns det gott om "farliga" ställen i ”vitlistade” länder. Brasilien står inte på utrikesdepartementets avrådande lista, men många av Rios favelor är platser som bör besökas med försiktighet och djup kunskap.

Viktigare för en konstnär än utrikesdepartementets regler är de professionella kontakter som knyts där inbjudningar från personer på plats ofta är den bästa garanten för en säker vistelse. Säkerhetsläge och konflikter kan blossa upp snabbt och är något alla resenärer måste förhålla sig till. Det vet även konstnärer.

Att myndigheten Konstnärsnämnden ska bestämma vilka platser som kan besökas med stöd av medel som kommer från konstnärernas egen visningsersättning är magstarkt och tyder på okunskap om konstnärers arbetssätt. Konstens drivkraft är utforskande och konstnärer tar alltid risker, men de bär också alltid sitt eget ansvar. De måste tillåtas att göra det utan vare sig statliga förmyndare eller integritetskränkande pekpinnar. De senaste åren har en lång rad projekt genomförts av svenska konstnärer i länder som nu är svartlistade.  Om rådande policy skulle ha varit gällande tidigare hade till exempel inte Venedigbiennalaktuella Lina Selanders film från Hebron blivit gjord.

Det går aldrig att skydda sig helt från faror någonstans i världen och man måste alltid agera i enlighet med egna bedömningar om risken i varje specifikt läge. Detta personliga ansvar för den egna säkerheten kan – om Konstnärsnämnden anser det nödvändigt – skrivas in i kraven i samband med att ett bidrag beviljas. Men att staten ska eliminera risktagande genom att inte finansiera vissa projekt och hävda att den därigenom "tar ansvar” är i praktiken en inskränkning av den konstnärliga friheten. Konsten och kulturen riskerar då att bli försiktig och inskränkt. I längden kommer det att bidra till att Sverige ses som ett räddhågset land som förskräckt kryper in i sitt skal vid minsta skälvning. Policyn förmedlar dessutom en bild av att fjärran platser och människor är farliga och opålitliga. Det är knappast en bra grund för en öppen syn på det konstnärliga utövandet och bådar illa inför framtida beslut.

Tillsammans med en eventuell nedläggning av de svenska kulturinstituten sänder detta ett tydligt budskap till omvärlden. Sverige står inte rakryggat upp och intresserar sig på djupet för de internationella perspektiven och för frågor om vad det innebär att vara människa. Vi väljer att stanna hemma. Låt inte detta bli den nya bilden av Sverige utan försvara den humanistiska och konstnärliga öppenheten mot omvärlden och låt våra forskare och konstnärer utveckla nya kunskaper och erfarenheter som hjälper oss att förstå hela vår omvärld. Den är nämligen större än vad våra nationsgränser omfattar.

Maria Lantz, rektor Konstfack
Jan Axel Nordlander, f.d. ambassadör, Senior Advisor Färgfabriken
 

nummer av konstnären: 
KONSTNÄREN #4 2014