Det ska löna sig att arbeta, även för kulturskapare. Idag är det inte så. Det förutsätts visserligen att de ska arbeta, men de ska göra det mer eller mindre gratis. Det är en kulturpolitisk skandal att när det anlitas exempelvis bildkonstnärer till utställningar så förutsätts dessa, med några undantag, att arbeta utan såväl betalning som kontrakt, ställs utanför samhällets sociala skyddsnät och fråntas i stort sett rätten till sina verk. Vi som politiker har makt att se till att det blir en ändring och nu är det dags att upprätta konstskaparen som en del av samhällsbygget.
Möjligheterna för Sveriges professionella kulturarbetare att försörja sig på sina yrken är alldeles för dåliga. Om kulturen ska vara den starka kraft i samhället som vi så ofta talar om måste den nå fler människor och stärka sina intäkter.
Den grundläggande fråga som den utlovade nationella handlingsplan för bild- och formkonsten bör handla om och som kulturpolitiker på alla nivåer bör ställa sig nu är: Hur kan vi öka människors och institutioners konsumtion av kultur på ett sätt som skapar tillväxt i hela kultursektorn? Problemet handlar inte i huvudsak om brist på pengar, utan mer om att det saknas en fungerande kulturarbetsmarknad och om att det saknas idéer för de sköna konsternas naturliga plats i samhällsbygget.
Detta kan mycket väl vara ett arv från den kulturpolitik som formades i kulturutredningen 1974, där man ansåg att det inte behövdes någon särskild ”konstnärspolitik”. Då var bilden att en ständig utökning av det offentliga stödet till kulturen genom nya institutioner, stipendiefonder, kulturstöd, inkomstgarantier och så vidare skulle lösa problemet automatiskt. Staten skulle ta ansvar för konstnärerna, och resten av samhället – kommunerna till exempel – skulle ha fri dragningsrätt på deras tid och produktioner.
När kulturpengarna sedan inte räckte till, skapade staten undantag för kulturarbetare i de generella välfärdssystemen med ursäkten att just kultursektorn skulle ha så speciella förhållanden. Kulturarbetsmarknaden lades vid sidan om resten av arbetsmarknaden. Tyvärr har regeringen samma grundsyn än idag.
Detta är enligt mig orsaken till mängder av de brister i kultursektorn som vi ser idag: Få av de konstnärliga utbildningarna erbjuder kurser i småföretagande, trots att småföretagande är det som väntar de flesta kulturskapare. Kulturstödet har missgynnat verksamheter i företagsform framför stiftelser och föreningar som är otympliga för att hantera ekonomisk verksamhet. Den normala försörjningen för många kulturarbetare har varit arbetslöshetsersättning, trots att de har arbetat – men gratis. När verksamheter fått större intäkter genom att sälja fler biljetter har kulturstödet dragits ned. Och konstnärerna förväntas erbjuda sitt arbete utan ersättning.
Konstnärer och kulturutövare i Sverige ska självklart ha goda möjligheter att försörja sig. Lika viktigt är att olika sociala trygghetssystem som alla vi andra åtnjuter också anpassas till dem som lever på sin konst. Konstnärer som anlitas av offentliga konsthallar ska få skrivna avtal och skäligt betalt. Offentliga stödsystem ska vara utformade så att det lönar sig att öka de egna intäkterna. Vi måste mer aktivt arbeta med att ge de bästa möjligheterna för kulturexport.
Lika viktigt är att kultur och näringsliv närmar sig varandra. Staten, regionerna och kommunerna ska stödja de initiativ och mötesplatser som finns. Men dessutom behövs det ändringar i regelverken. Regeringen borde till exempel presentera förslag om avdragsrätt för kultursponsring, en enhetlig låg kulturmoms, stärkt upphovsrätt m.m. m.m.
Vi måste slå fast att kulturlivet – såväl offentligt som privat finansierat – är en grundsten i ett demokratiskt samhälle. Inte bara i ord utan också i praktisk handling. Det är därför måste tillväxten i hela kultursektorn stärkas.
Bengt Eliasson (L), kulturpolitisk talesperson, riksdagsledamot