KIF:s historia speglar samhällets utveckling – från ”äktenskapsbyrå” till stärkta trygghetssystem

måndag, april 4, 2016
Sanna Svedestedt Carboo
När jag fördjupar mig i KIF:s historia utkristalliserar sig ordet uthållighet i mitt inre. En tålmodig uthållighet av den sega typen.

Konsthantverket i Sverige har gått igenom många faser under KIF:s snart femtiofyraåriga historia. I samband med KIF:s jubileum 2011 sammanställdes boken Fribrytarna. Vi saknade en tydlig tillbakablick och skribenten Petter Eklund fick i uppdrag att forska i arkiven. Det är en inspirerande och fängslande historia som utmejslas.

KIF grundades 1961 ur ett behov av gemensamma bestämmelser gentemot konstindustrin för att stärka konsthantverkarnas och formgivarnas rättigheter. Stig Lindberg var KIF:s första ordförande och man förstår mellan raderna att det inte var fel att ha en av Sveriges mest kända formgivare, med ett kontaktnät som sträckte sig från fabrikörer till regering och kungahus, för att snabbare kunna etablera kontakter och sätta KIF på kartan. Föreningen jobbade hårt för att medlemmarna skulle erkännas som en yrkeskategori. Idag är det svårt att tänka sig att Konstfack på femtiotalet - enligt den inledande texten i Fribrytarna - i vissa kretsar kallades för ”äktenskapsbyrån” och man ansåg att där sysslade kvinnor med hantverk i väntan på giftermål. Det säger en hel del om dåtidens syn på konsthantverk och vilken lång resa vi har färdats.

KIF:s första viktiga seger skedde på våren 1964 då riksdagen klubbade igenom beslutet att de statliga stipendierna även kunde tilldelas konsthantverkare och formgivare. Föreningen arbetar vidare för att stärka upphovsrätten, fungerar som remissinstans och stöttar medlemmar på individnivå med juridisk rådgivning.

Arbetet har fortlöpt genom åren och föreningen har haft sina höjdpunkter, men även svackor där arbetet burits av ideellt arbete och engagemang. När jag blickar tillbaka är det intressant att se hur mycket av dagens frågeställningar som är likartade med de som rådde för över ett halvt sekel sedan. Kanske frågar man sig ”händer det inget?”. Men det är just det som det gör. Inget står stilla, vårt samhälle är i ständig rörelse och formområdet med det. Det går inte att vila på gamla segrar – det är här uthålligheten kommer in i bilden. Konsthantverk och formgivning i Sverige ömsar skinn och nya behov uppstår i takt med att samhället förändras. Det krävs en aktiv och alert organisation. På KIF:s årsmöte och KRO:s riksmöte våren 2015 togs det historiska beslutet om ett samgående mellan föreningarna. Vårt etablerade samarbete med gemensamt kansli är en stark utgångspunkt för att fortsätta utvecklingen av en facklig organisation, med en effektiv och demokratisk föreningsstruktur som verkar för bättre ekonomiska och sociala villkor och som kan organisera fler konstnärsinriktningar, öka medlemsantalet och därmed bli en viktigare part på arbetsmarknaden.

Genom ett samgående kan vi också lära oss av varandras mer specifika områdesfrågor. Då, 1961, var en av föreningens första uppgifter att utveckla normalkontrakt och royalty för formgivare. Idag är frågan brännande aktuell igen. En av KRO/KIF:s målsättningar inför 2020 är att ta fram och implementera ett nytt normalkontrakt för formgivningsuppdrag, i dialog med branschens aktörer.

Under året har branschorganisationerna inom formområdet, under ledning av Konsthantverkscentrum, tagit fram en nationell agenda för företagsutveckling av området slöjd, konsthantverk och småskalig designproduktion. Syftet är att förbättra företagens villkor och ekonomi. Nationell agenda pekar ut insatser som möjliggör för företagande och skapande praktik att fungera tillsammans. Den visar även hur befintliga regelverk och stimulanser för företagande behöver anpassas bättre till konstnärligt skapande än vad som görs idag. Insatser och stöd i företagsutveckling behöver arbeta utifrån kulturföretagens konstnärliga drivkraft. I slutsatserna rekommenderar agendan bland annat en översyn av hur trygghetssystemen skulle kunna anpassas till kulturskaparnas villkor och framhäver behovet att skapa förutsättningar för småskaliga kulturföretag att delta i offentliga upphandlingar. Agendan tar även fasta på de konstnärliga högskolornas funktion.

Jag bläddrar i Fribrytarna igen och läser vittnesmål om hur forna eleverna fick höra att ”det här kan du inte leva på” från själva institutionen som skulle vara deras växthus för ett starkt konstnärskap. Det här förekommer fortfarande på landets skolor men, som agendan sammanfattar det: ”Studenter bör få en adekvat utbildning i företagande anpassad till de konstnärliga förutsättningarna för att kunna verka självständigt, leva på sitt yrke och ta makten över sitt yrkesliv efter avslutad utbildning”.

Områdena där vi tillsammans kan bevaka och förbättra bild- och formkonstnärernas ekonomiska och sociala situation är många och bildar tillsammans förutsättningarna för konstnärliga yrken. Det är med enorm respekt för tidigare generationers hårda arbete som vi går vidare mot nästa epok som ett enat KRO/KIF.

Sanna Svedestedt Carboo
Ordförande för Sveriges Konsthantverkare och industriformgivare (KIF)

Fribrytarna ISBN: 978-91-97996-01-1
Vill du beställa ett exemplar av Fribrytarna? Kontakta kansliet kif@kif.se.