Jonas Dahlberg

TEXT: 
SANNA SAMUELSSON
BILD: 
ANNA KLEBERG
Han är videokonstnären som vann tävlingen om att göra det allra svåraste, minnesplatserna för 22 juli-massakern i Norge. KONSTNÄREN träffar Jonas Dahlberg för ett samtal om offentlig konst, högerextrema vindar och mediernas klickokrati.

Vi åker bil. Jonas Dahlberg har hämtat upp mig vid Gullmarsplan i ett av de ösregn som kom att utmärka den här sommaren. Hit och dit över stan åker vi, Jonas med sin regnjacka och jag med inspelningsutrustningen i framsätet. Vi är på en roadtrip mellan hans olika offentliga uppdrag som håller på att färdigställas. Han håller även på med det sista inför sin separatutställning “Diorama” på Galerie Nordenhake i höst. En konstnärlig process som han är helt uppe i för tillfället, och har svårt att verbalisera kring, även om han visar ett foto av en kaxig småfågel som han har som mobilbakgrund. En bild som han håller på att testa hur den känns.

Samtalet kom istället in på de offentliga uppdragen som han har arbetat med de senaste åren. Den internationella uppmärksamheten efter att det utannonserades att han skulle skapa minnesplatserna för 22 juli, efter Utöya-massakern och bombningen av regeringskvarteret i Oslo, har varit stor. Verket är så komplext, tankeväckande. Det passar uppgiften, som ändå måste sägas vara ett av de svåraste offentliga konstverket att skapa i vår tid. En minnesplats för 69 mördade ungdomar och det sönderbombade regeringskvarteret i Oslo, där ytterligare åtta människor miste livet. Ett terrordåd vars implikationer, tragik och politik vi ännu inte till fullo kunnat greppa. Vår tids stora tragedi i Skandinavien. Hur ska vi minnas? Både varje enskilt offer samtidigt som de övergripande politiska motiven bakom Anders Behring Breiviks brott inte får ignoreras.

Minnesplatserna får en central roll i detta. Eller ”monumenten”, som jag råkar kalla dem i ett svagt ögonblick. För det är inga monument, påpekar Jonas Dahlberg. Ett monument är en passiv, hierarkisk plats, menar han. Som en staty över en gammal kung på ett torg.

 

– En minnesplats är något man agerar med, som man på ett eller annat sätt rör sig igenom. Det byggs på en relationellt förhållningssätt, säger Jonas Dahlberg.

Men ordet monument ligger kvar i det allmänna medvetandet ändå, ”alla säger så”, medger han uppgivet.

– Konstvärldens förhållningssätt till konst i det offentliga rummet är under stor förändring för tillfället, men en del fraser och metoder hänger fortfarande kvar. Så som att det fortfarande kallas ”offentlig utsmyckning”. Jag förstår inte vad utsmyckning har med konst att göra? säger Jonas Dahlberg.

Vi sitter i bilen och väntar på att regnet ska lätta så att vi kan gå ut och titta på hans nya verk ”The Mirror” som precis håller på att färdigställas vid Tele2 Arena. Det är en komplicerad konstruktion, med en 16 meter bred och tio meter hög rund spegelvägg med infällda ledlampor, som står på en roterande 16-metersplatta. Det tog åtta månader att få fram handlingarna för konstruktionen av verket. Jonas Dahlbergs arbetsmetod liknar i de här fallet mer arkitekturens arbetssätt, där man löser alla problem i framtagandet av handlingarna av konstruktionen. Det gör att projektet ofta ändras under processen.

– I vanliga fall när det gäller offentlig konst är det en skisstävling. När man lämnar in skissen så räknar juryn eller konstproducentgruppen ofta med att få in handlingar som visar exakt hur verket skall se ut samt en färdig budget. Men om man jobbar med ett projekt som har en mer arkitektoniskt karaktär så kan inte skissen redovisa allt det, säger Jonas Dahlberg.

Det kan ta 6-7 månader att ta fram ett konstruktionsunderlag och kosta 4-500 000 kronor. Under det arbetet så kommer både budgeten och utformningen att justeras. Men det finns sällan varken tid eller ekonomi för det i skissarbetet.

– Jag hoppas att producenterna för konst i det offentliga i framtiden också tittar på hur arkitekturprojekt produceras, så att de kan ha en större flexibilitet och öppna upp för nya sätt att arbeta på, med konst i det offentliga rummet, säger Jonas Dahlberg.

Att tävlingen om att få göra minnesplatserna för 22 juli var utformad på ett helt annat sätt var en av anledningarna till att han över huvud taget kom med, tror han. Första ledet var en anmälan, där man skrev om varför man var intresserad av att göra minnesplatserna. En stor mängd ansökningar kom in, varpå de valde ut 7-8 ansökande, varav några ”wild cards”, som Jonas Dahlberg själv beskriver sig som i sammanhanget. Han hade inte gjort några offentliga verk tidigare och över huvud taget jobbat lite med det offentliga. Hans främsta konstnärliga metod är videoverk, även om han har en bakgrund i arkitekturstudier.

– I Norge är sådana öppna anmälningsinbjudningar vanliga. Vad jag vet så går få tävlingar i Sverige till så, vilket är synd, eftersom det skulle öppna upp för att få in nya typer av konstnärer som har andra angreppssätt i hur de jobbar i det offentliga rummet än det traditionella, säger Jonas Dahlberg.

I sin ansökan till 22 juli-minnesplatserna så skrev han ingenting om idéer till det kommande verket i fråga. Istället tog han upp tidigare verk, sin bakgrund inom arkitektur och hur han arbetar med film, i sekvenser, med lager och historia, seende och förflyttningar. Och så skrev han om sorg, han hade förlorat sin far året innan. Han hade mycket obearbetade känslor just då, som blandade sig med skissarbetet.

– Jag trodde inte att jag skulle bli utvald. Men det är viktigt att försöka hitta tävlingar som fungerar med ens egna sätt att arbeta på. Att försöka välja dem där man kan göra något riktigt bra, säger Jonas Dahlberg.

Arbetsmetoden när det gäller offentliga verk är något som Jonas Dahlberg återkommer till. Vikten av att få möjlighet att göra en platsanalys baserat på historia, politik och arkitektur, att få arbeta med den i några månader och låta denna platsanalys forma vad som görs och var det görs. Med minnesplatsen vid Utöya så var dock platsen redan vald av den norska regeringen. De hade tänkt sig verket längst ut på spetsen på landtungan Sörbråten som sträcker sig ut i vattnet mot Utöya.

“Ön skulle bli till ett monument i sig självt. Man skulle frysa det i tiden, som en ondskans ö.”

– De hade ringat in den som minnesplats. Jag kände direkt när vi kom dit att det inte var en bra idé. Att besökare skulle komma och ställa sig ytterst på udden och stirra på Utöya. Ön skulle bli till ett monument i sig självt. Man skulle frysa det i tiden, som en ondskans ö. Samtidigt som AUF enbart ville ta tillbaka ön och fortsätta ha sina sommarläger där, säger Jonas Dahlberg.

Han motsatte sig det voyeuristiska behovet, viljan att titta på ön på lagom distans. Regeringens tänkta placering skulle ha gjort att folk fick den tillfredsställelsen, insåg han. Han jämför det med behovet av att uppleva platser som man sett i fiktionen. Som att äta på en restaurang som har varit med i en känd film. 22 juli blev fiktionaliserat från början, i och med att det hände i realtid i tidningar och tv. Den processen började redan den dagen, när vi såg det hända på våra skärmar.

– Jag bestämde mig för att stoppa den blicken. I början satte jag en vägg ute i vattnet, som skulle hindra den. Men väggen fick åka upp på udden efter ett tag, eftersom den inte passade i vattnet. Men på udden blev den ett monument, en vägg, en design och arkitektur, och till det hör en massa beslut som kändes felaktiga. Så då tryckte jag ner väggen i marken och lät den bli ett tomrum. Det blev en arkitektur av förlust istället, säger Jonas Dahlberg.

Verket blev till ett tre och ett halvt meter brett snitt i marken på udden, ett sår. Men det börjar fem till tio minuter tidigare, med en stig som leder ned till udden. Stigen blir till en tunnel där man kommer ner under mark med en vy över snittet. Vattnet flödar mellan besökarna och den andra sidan, där en platt stenyta finns. I stenen, på andra sidan, är namnen på de som blev mördade inristade. Besökarna kan se namnen, men inte röra vid dem.

Det material som skärs ut från Sörbråten kommer sedan användas för att bygga upp minnesplatsen vid regeringskvarteret i Oslo. Planen är att båda ska invigas den 22 juli 2016, men om det datumet kommer att hållas är fortfarande oklart.

Regnet vid Tele2 Arena har lättat nu, så vi tar oss ut ur bilen för att titta på ”The Mirror”. Fortfarande är vissa detaljer olösta i konstruktionen, som visar sig först när man monterar verket. Så arkitekturbakgrunden kommer väl till pass när Jonas Dahlberg diskuterar konstruktion, sladdar, mått och silikonlister med elektriker och konstruktörer på plats.

– Har den här led-plattan stått ute i hällregnet? Det är nog inget bra, säger han med ett vasst leende till konstruktörerna i skyliften ovanför oss.

– Jag har flera offentliga projekt med avancerade konstruktioner på gång samtidigt, så det sista året har jag nästan bara träffat konstruktörer och byggare. Jag börjar få ett rätt stort uppbyggt intellektuellt behov. Jag saknar konstvärlden, säger han.  

Vi hoppar in i bilen igen, nu med riktning mot den nya Arkitekturhögskolan på KTH:s område på Östermalm. Den är ritad av av Tham & Videgård och invigs i oktober. När tävlingen om ett konstnärligt uppdrag på den nya skolan utlystes tyckte Jonas Dahlberg att premisserna var ”sådär”. Konsten skulle komma in i efterhand, och läggas till på en byggnad som ritades för flera år sedan.

– Jag har alltid haft problem med när konstnären får komma in sent i processen och kladda på en arkitekts arbete. Antingen bör man vara med i processen från början, eller så gör man något helt annat, säger han.

Efter lite diskussion fick Dahlberg titta på hela området snarare än bara den nya arkitekturskolan. Från början hade han en idé om att göra en skulptur av glas, ett slags hus eller entréportal. Han arbetade med idén i något år, och KTH var positiva. Men processen fick ett snöpligt slut, när de gjorde misstaget att gå till Stadsbyggnadskontoret med sina skisser. Där var de var positiva, men sa att verket ”inte var konst, utan arkitektur”. För arkitektur krävs det bygglov, vilket kräver att man gör ändringar i detaljplanen. Det tar fem till tio år. Jonas Dahlberg fick börja om på noll och bestämde sig för att göra ett ljudverk istället.

– Jag bestämde mig för att göra en osynlig arkitektur som blir en del av utbildningen. Rummen som du rör dig i under dina år på skolan blir ändå en del av inlärningen, säger Jonas Dahlberg.

Verket består av ett antal riktade ultraljuds-högtalare som är monterade i taket och inte syns. De fungerar på samma sätt som ljusspotlights. Bredvid hör du ingenting, men går du in i ljudet så blir det som en röst i ditt huvud.

Verket består av ett arkiv av minnen av arkitektur, platser och rum tagna från filmer som han har samlat in från en mängd olika människor. Författaren Astrid Trotzig har bearbetat texterna, som sedan har lästs in. Detaljerna, tapeterna, kaffekopparna, dukarna, diffusa idéer om ett särskilt ljus; minnen av rum och platser som vi alla delar och bär med oss som en fiktiv arkitektur. Film och arkitektur har många likheter, menar Jonas Dahlberg. Film ses bildruta för bildruta, och så animerar ögat ihop minnet av bilderna till en rörelse. Du kan aldrig se hela filmen samtidigt, utan det är en serie med minnesbilder som bygger upp filmen i ditt huvud. Det liknar hur vi måste förhålla oss till hus, menar han.

– Om du ska se en byggnad, så måste du gå igenom den, och gå runt den. Det som skapar byggnaden är en serie med minnesbilder, rum efter rum, som läggs ihop till en byggnad. Du kan aldrig se hela byggnaden samtidigt. Så den riktiga byggnaden existerar enbart som en slags sekvens av minnen som ser olika ut för olika personer.

Vi går tillbaka till bilen för att åka till Dahlbergs ateljé.

– Jag åker jämt bil för tillfället. Runt hela jävla Stockholm, alltid, känns det som. Just nu så producerar jag verk i staden där jag bor. Det är lite som att jag lever i mina verk, på gott och ont.

I bilen återkommer vi till minnesplatserna för 22 juli. I början av tävlingen, efter den första urvalsprocessen, fick de tävlande besöka Utöya för en guidad tur av en ledare för AUF, det norska Socialdemokratiska ungdomsförbundet som äger ön. Hon var en av dem som lyckades fly från ön under massakern och simma in till land. Under den guidade turen stannade hon på alla platser där någon hade blivit mördad. Ett av de första stoppen var huvudbyggnaden, där många förlorade sitt liv.

“Det var som att gå runt i ett öppet sår.”

– Det var två år senare, men det kändes som det hade hänt igår. Det var kulhål i väggarna och blekta fläckar på golvet där man hade försökt tvätta bort blod. Det blev svårt att andas därinne. Ingen av oss var förberedda på de känslorna som skulle dyka upp. Det var som att gå runt i ett öppet sår, berättar Jonas Dahlberg.

Men i naturen utanför var det annorlunda. Läkeprocessen hade börjat genom grönskans obestridliga levnadskraft. Där gick det lättare att andas. Något som Jonas Dahlberg upplevde som opassande. Naturen går vidare, men vi bör inte göra det så lättvindigt. Han bestämde sig för att såra det som annars läker. Genom sitt hack i udden ut mot Utöya, skapar han en beständig förändring i naturen som blir svår att släta över. Här kommer också den politiska dimensionen i verket in, med såret som aldrig läker.

– Det ska göra lite ont, eftersom vi alla har en del i det som hände. Vi är alla skyldiga. Vi tillåter en ständig förskjutning av språket, som gör att sådana här saker kan ske. Anders Behring Breivik hade kanske gjort något fruktansvärt i alla tider, men i vår tid blir det detta, så är vi alla en del i att skapa förutsättningarna för att det fruktansvärda hände, menar Jonas Dahlberg.

Tanken med minnesplatserna är inte att de ska vara gravplatser. De ska inte avsluta händelserna, utan hålla dem vid liv i diskussionen och i vårt minne, även om det är svårt. Och Dahlberg minnesplats kommer att finnas kvar, oavsett vilka politiska vindar som blåser. Och blåser det gör de, med Fremskrittspartiet i regeringsställning i Norge sedan valet 2013. Partiet som Breivik tidigare varit medlem i.

– Det är helt bisarrt, och den kopplingen pratas väldigt lite om i Norge. Det sätts inte heller i ett större högerextremt europeiskt sammanhang. Det är lite som att man innerst inne tanker ”det var nog ändå en ensam galning”. Inte heller i Åsne Seierstads bok så går hon in på politiken, även om hon är otroligt bra på att närma sig sorgen, att varje person behandlas för sig. Det görs sällan, och det är jag otroligt besviken på. Det politiska borde vara en av de viktigaste lärdomarna. 

Det har skrivits mycket om minnesplatserna för 22 juli i både norsk, svensk och internationell media. Jonas Dahlberg har plötsligt blivit en offentlig person, något som inte har varit helt positivt. Han uttrycker en besvikelse över mediers bevakning av processen kring minnesplatserna. Artiklarna om att ”de anhöriga är emot monumentet” har varit många, och har smällts upp stort av flera större dagstidningar i Sverige. Det har skrivits att de anhöriga inte har varit involverade i processen med att välja konstverk. Att de är arga och vill stoppa det.

– Medierna hittar på… Anhörig-gruppen satt i juryn som enhälligt valde mitt förslag och jag har haft mycket bra kontakt med dem. Ändå målas en polemik upp, mellan regeringen som ska ha valt konstverket och de anhöriga. Det stod varje dag i media om det ett tag. Det finns naturligtvis människor som är emot. Det vore konstigt annars. Anhörig-gruppen består av 3000 personer.  Deras demokratiskt valda representanter valde i dialog med sina medlemmar denna minnesplats. Ändå bygger medierna upp en historia om att de anhöriga är emot och inte har blivit tillfrågade.

“Vi har alla en del i det som hände. Vi är alla skyldiga.”

Han beskriver det som en bevakning utan källkritik, där någon någonstans trycker någonting och så refereras det tillbaka detta i evighet. Även om det är fel.

Vi är framme vid hans ateljé på Huddiksvallsgatan. Dahlberg har både fått anställa personer och skaffa en större arbetsplats på grund av de stora offentliga uppdragen, men nu är ateljén tom på människor. Utställningen han arbetar på just nu ska snart öppna. Det är lite av en återkomst till den vita kuben, efter att ha befunnit sig i den offentliga konstens sfär några år. Och det är en rörelse bort från de stora gesterna, med verk som fokuserar mer på detaljerna, det lokala och det lilla formatet. Ett videoverk som kommer vara en del av utställningen är en intim filmning inuti en speldosa från början av 1900-talet. Där syns alla de mekaniska delarna i så skarp detalj, så att de nästan blir overkliga. Fotografier av fåglar är också en del av utställningen, foton som skildrar tillstånd som väntan, tålamod, tidens långsamma rörelse framåt där saker sker utanför ens kontroll.

Dahlberg har likt en naturfotograf i det lilla konstruerat en miljö där fåglar lockas att sätta sig, för att sedan fotografera dem när de dyker upp. Det är ”naturliga” foton av småfåglar i olika poser.  Titeln “Diorama” ger associationer till det frysta ögonblicket, så som vi kan se dem på biologiska och naturhistoriska museer och som ofta skildrar dramatiska skeenden i djurens ”naturliga” miljö.

Denna väntan och till viss del hjälplöshet som är inbyggda i fågelfotografierna är något som också påminner om den offentliga konstens värld, väntan på beslut, ovissheten och byråkratin som sakta maler.

TEXT: SANNA SAMUELSSON
FOTO: ANNA KLEBERG