Konsten är fascismens första offer

måndag, september 1, 2014
Anders Rydell
Europa sluter sig inåt. Nationalistiska och rasistiska rörelser går framåt. I sommarens val till Europaparlamentet vädrar extremhögern morgonluft.

I striden om vår nationella identitet står konsten i första ledet. Det är ofta den fria konsten och kulturen som först drabbas när dessa partier vinner verklig makt och tar plats i våra parlament.

Senast i vårt grannland Norge, där Fremskrittspartiet (Frp) i höstas bildade regering tillsammans med högerpartiet Høyre. Fremskrittspartiet är ett högerpopulistiskt parti som ofta jämförs med Ny Demokrati och har ofta beskyllts för att vara främlingsfientligt och vill att Norge inte tar emot fler än 1000 flyktingar per år och vill kasta ut alla rumänska romer. Precis som Sverigedemokraterna har partiet arbetat hårt för att framstå som rumsrent.

Nyligen utbröt årets kulturdebatt i Norge när Pontus Kyander, svenska chefen för konstmuseet i Trondheim, skrev i en av museets utställningskataloger att ”Nationalistpartier som Frp är farliga”. Det fick landets nya kulturminister, Thorhild Widvey, att gå i taket och kontakta Kyanders chef. Budskapet var att Kyander skulle hålla sig på mattan. Det är oroande tecken, i ett land alldeles för nära.

I Ungern är utvecklingen än mer oroande. Där har det nationalkonservativa partiet Fidesz systematiskt sparkat kulturchefer och ersatt dem med lojala nationalister och i vissa fall högerextrema och nynazister, som teaterchefen György Dörner. I det ungerska parlamentet sitter också det nazistiska partiet Jobbik, som driver kraftiga antisemitiska, antiromska och homofoba hatkampanjer mot kulturpersoner i Ungern.

Vad som skulle vänta det svenska konst- och kulturlivet om Sverigedemokraterna fick bestämma råder det inga tvivel om. I sitt program skriver man att ”Sverigedemokraterna är motståndare till både kulturimperialism och kulturrelativism.” Med kulturimperialism menar partiet ”kulturimpulser som utan att anpassas till svenska förhållanden inympas i det svenska samhället av makthavare eller grupper som inte själva ser sig som svenska”. Partiet vill avskaffa stöd till mångkultur och genusperspektiv i kulturen, som anses vara en ”pseudovetenskap”.

I fjol hyllade Sverigedemokraten Patrick Ehn kulturpolitiken i Ungern som ett föredöme som Sverige borde ta efter: ”När vi får mer politiskt inflytande kommer kulturplanen att se annorlunda ut. Får vi dessutom inflytande över tillsättning av chefstjänstemän och verksamhetschefer, då kommer vi att försöka rekrytera kulturchefer som kan och vill genomföra våra kulturpolitiska mål.”

För nationalistiska och rasistiska partier och rörelser är konst- och kulturpolitiken oerhört viktig. Det har den alltid varit. I min bok Plundrarna Hur nazisterna stal Europas konstskatter (2013) fick jag möjlighet att fördjupa mig i nationalsocialismens kultursyn. Kopplingarna till dagens händelser är skrämmande lika. Så fort nazisterna 1933 grep makten i Tyskland var det mot kulturlivet som det första angreppet riktades, mot frispråkiga kulturchefer, konstnärer och författare. Konst rensades ut från museer, därefter följde människor. Konst- och kulturpolitiken står i centrum för nationalistiska och rasistiska rörelser eftersom den anses utgöra kärnan i den nationella, rasmässiga och språkliga identiteten. Kontroll över kulturlivet är därför nödvändig. Att rensa bort det främmande och lyfta upp det ”enande”.

Just därför måste kulturpolitiken i Sverige och Europa stå i första ledet i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Annars riskerar man att bli det första offret.

Anders Rydell
Chefredaktör