2. Sverige behöver en nationell strategi för bild- och formkonsten och konstnärernas villkor

  • Anta en nationell konstnärspolitisk strategi med utgångspunkt i utredningen "Konstnär - oavsett villkor" SOU 2018:23

  • Gör bild- och formkonsten till ett prioriterat kulturområde.

  • Gör Konstnärernas Riksorganisation till en självklar remissinstans. Enligt förordning (2007:1244)  4 § ska en myndighet, så tidigt som möjligt innan den beslutar föreskrifter eller allmänna råd, ge bl a organisationer och andra som på något betydande sätt berörs tillfälle att yttra sig i frågan. Det finns dock ett undantag från denna skyldighet, då myndigheten får besluta om föreskrifter utan att inhämta yttranden. Vi hävdar att ett sådant undantag bör användas mycket sparsamt, och att normen istället är att Konstnärernas Riksorganisation som regel är remissinstans då det handlar om konstpolitiska förordningar. 

Staten behöver en nationell strategi för bild- och formkonsten, som tar ett helhetsgrepp på konstscenen och bild- och formkonstnärers ekonomiska och sociala villkor.

Ett rikt och mångfacetterat konstliv förutsätter att bild- och formkonstnärerna, som producerar konsten, har ekonomiska och sociala förutsättningar att arbeta professionellt. Bild- och formkonstnärernas medianinkomster för skatt ligger på 13 000 kr, visar Konstnärsnämndens senaste rapport. Vägledande för regeringens konstnärspolitik är att konstnärer ska basera sin försörjning på ersättning för utfört arbete. 

“Coronapandemin har drastiskt påverkat förutsättningarna att verka som professionell kulturskapare. Samtidigt har det satt ljuset på hur svåra förutsättningarna var redan innan pandemin. Att skapa bättre villkor för kulturskapare att kunna leva på och utveckla sitt konstnärskap är en av regeringens viktigaste kulturpolitiska prioriteringar. Finns det inte möjligheter att leva som kulturskapare, påverkar det kulturen i hela landet negativt” konstaterade kulturminister Amanda Lind då hon presenterade höstbudgeten 2020. 

Konstnärernas Riksorganisation delar denna uppfattning och konstaterar att konstpolitiken är underfinansierad och konstnärerna sällan får full ersättning för sitt arbete, inte ens när vi arbetar för offentlig sektor.

 

 
3