Fallet Dan Park

TEXT: 
Robert Stasinski
Nyligen dömdes konstnären Dan Park för hets mot folkgrupp efter en uppmärksammad utställning i Malmö. Robert Stasinski reder ut fallet och förklarar varför Parks konst är ett konstnärligt misslyckande.

 

Konstnären #3 2014

 

Gatukonstnären och numera extremhögerns nye hovmålare Dan Park har nyligen fått ett av de strängaste straffen i svensk rättshistoria för offentliggörande av 31 av sina bilder på ett Malmögalleri, sommaren 2014. Domen lyder: hets mot folkgrupp samt förtal. Park har alltså dömts till vad som vid första anblick verkar vara ett synnerligen hårt straff, men som vid närmare granskning knappast förvånar. Dels för att domen är den fjärde som Park dömts till på bara två år, dels för att tre av de bilder som ingick i utställningen har ingått i tidigare åtal och alltså i lagens mening klassats som hets mot folkgrupp. Detta är ett av många åtal mot honom som slutat ungefär på samma sätt – utan någon övertygelse hos tingsrätten om att detta skulle vara relevant som samhällskommenterande samtidskonst.

Konstvärlden är efter domen nästintill blaserat passiv, kanske främst beroende på att Dan Park aldrig varit en konstnär som ställts ut, omskrivits eller köpts in av viktiga samlare eller institutioner. Kort sagt – han kan svårligen klassas som konstnär i en någon institutionell mening och hans meddömde, den lokalansvarige Henrik Rönnquist kan svårligen betraktas som en gallerist, knappts ens utifrån sin egen tolkning – vilket också beskrivs i tingsrättsdomen – trots att kritiker såsom Dennis Dahlqvist hävdar motsatsen. Är då denna händelse ointressant för konstvärlden, trots att Malmö tingsrätt liksom media klassat brotten som begånget av en konstnär?

Precis som konstkritikern Nils Forsberg konstaterat i en kommentar i Expressen är händelsen intressant åtminstone så för att debattera hur konstbegreppet blivit mer folkligt och brukas och missbrukas i allestädes sammanhang där man nominellt kan dubba någon till konstnär, för sina egna syftens skull. Men poängen med konstens institutionella ramverk är ofta missförstådd. Den görs inte som många tror genom enkelt avgränsade språkliga definitioner, utan det görs i ett socialt sammanhang.

Så trots många decennier med Wittgensteinska försök till språkligt koherenta konstdefinitioner, så klassificeras konst idag inte genom debattörers utnämningar, utan genom ett socialt system av sammanlänkande, verifierande institutioner och individer, något som socialantropologen Anthony P. Cohen kallar “community of meaning”. Dan Park kan enkelt klassas som konstnär utifrån svenska språkregler, men utifrån vad den konstnärliga communityn – konstvärlden – betraktar som konst, finns inget att gå på. ”Konstnären” Dan Park är ett bländverk. Den handling som gör något till konst är alltså inte ett enskilt beslut eller språkkonstruktion, utan en pågående valideringsprocess som omfattar både små och stora institutioner och uttryck. Dan Park saknar i alla väsentliga punkter relevans för konstfältets aktörer och så problemet ligger på ett annat plan. Kanske är det snarare en Public Relations-fråga som detta bottnar i: hur ska konstvärlden kommunicera till allmänhet och media om en communitybaserad definition av konst, utan att framstå som djupt elitistisk?

Bilderna som beslagtagits och som Park och Rönnquist dömts för att visat har formen av satir med osmaklig humor i ”jag är inte rasist, jag hatar alla lika mycket”-genren som Lars Hillersberg bland andra varit en del av.

Men satir och samhällskommentarer är inte heller de nominella handlingar, utan med konsekvenser som är möjliga att utvärdera och bedöma. Bidrar bilderna till nya, experimentella eller en bred samhällsdebatt eller föder de snarare en nationalistisk och främlingsfientlig opinion, enkelspårig och onödigt kränkande? Tingsrätten konstaterade med fog det senare och bildernas status som konstnärlig satir sprack under rättegången.

I själva verket kan inte syftet vara det försvaret angivit under rättegången – att skapa debatt och samtal - eftersom samma bilder som tidigare fällts nu återanvänds oförändrade, flera av dem hade redan utdömts av tingsrätten som hets mot folkgrupp. Park har förvisso genererat en mängd samtal och intervjuer kring bilderna, men då främst i högerextrema kanaler som nyttjar honom som ett exempel på en sorts nationell förruttnelse och den påstått svenska yttrandefrihetens upplösning.

Den handling som gör något till konst är alltså inte ett enskilt beslut eller språkkonstruktion, utan en pågående valideringsprocess som omfattar både små och stora institutioner och uttryck.

Stödtrupperna i bloggosfären verkar liksom den så kallade galleristen Henrik Rönnquist snarare än att föra fram en intressant ikonoklastisk agenda ha fastnat vid ett offerskap för vita, kränkta män. Gemensamt för samtliga röster som stött Dan Parks oförvanskade rätt att skapa och framvisa sina bilder helt fritt – med undantag för Lars Vilks – är att de hamnat i en tolkningens återvändsgränd. Att försvara bilderna med hänvisning till att de är konst är att samtidigt argumentera för att de är öppna för multipla tolkningsmöjligheter. Men detta har ingen av hans tillskyndare visat, utan har snarare ställt upp Parks bilder som fond mot en enkelspårig, rasistisk agitation. Bilderna är utan tvekan extremt politiska, men detta faktum gör dem inte nödvändigtvis konstnärliga eller mångtydiga. Att Park och Rönnquist inte heller observerat hur bilderna använts och i vilka sammanhang de spridits är högst osannolikt, vilket ytterligare förstärker deras passiva inställning till bildernas enkom rasistiska funktion.

Med tanke på den nihilistiska livshållning Park uttrycker i högerextrema medier finns det en god chans att anta att han faktiskt agerar rationellt när han åter visar sina uppenbart straffbara hetsbilder gång efter annan. Huruvida det är uppmärksamhet, pengar eller tak över huvudet Park är ute efter är omöjligt att spekulera i. Frågan är då snarare huruvida Park kan sägas utföra en relevant konstnärlig aktion genom detta självdestruktiva sisyfosarbete, även om en sådan tolkning knappast kommer att kunna ha särskilt stor inverkan på den slutgiltiga domen.

Uppenbart är att det finns en rad möjliga åtgärder både Park och Rönnquist kunde ha vidtagit för att påvisa sitt intresse för en bredare konstnärlig och politisk diskussion. Exempelvis en klargörande debattartikel, väggtexter i galleriet, pressreleaser, pedagogiska visningar eller ett utannonserat konstnärssamtal. Park kunde naturligtvis också gjort vad (intressanta) konstnärer gjort i alla tider, nämligen utvecklat bildspråket i sina verk för att på så sätt på allvar kunnat sägas undersöka subtila gränser i exempelvis hetslagstiftningen. Att inget av detta faktiskt skett är inte tecken på att Dan Park är en dålig eller outvecklad konstnär, det är nog ett tecken på att han aldrig velat bli en.

Robert Stasinski
Konstkritiker och curator