Konst under hot
TEXT: Sanna Samuelsson
BILD: Pontus Lundkvist
Ett flertal svenska konstnärer lever under ständigt hot från nazister och högerextrema rörelser. I åratal har de fått utstå hot, trakasserier och attacker riktade mot deras konst och person. De delar en besvikelse över rättssamhällets förmåga att hjälpa dem. En del har givit upp.
En konstnär som vill vara anonym har regelbundet hotats av nazister sedan 1990-talet fram till i dag. Det har gått i vågor beroende på hur offentlig hen är, samt vilka ämnen som hens konst berör. Hen har fått ett hakkors målat på sin dörr hemma, konstiga telefonsamtal, mejl och sitt Facebook-konto hackat. Okända personer har beställt saker via postorder i hens namn. Nazister dyker ofta upp på hens utställningar och skriver om dem på högerextrema forum.
– Det är absolut organiserat. Det måste finnas en lista eller liknande, där ens namn hamnar. Plötsligt kan det hända många olika saker under kort tid, säger konstnären.
Hoten är annorlunda nu jämfört med 1990-talet, menar konstnären. Nu är det mindre organiserat och mer nätbaserat. Fortfarande aggressivt, men på ett annat sätt. De hotar om våld och ger uttryck för en stor okunnighet. Det är ingen verbalt avancerad kritik. Hen har valt att varken polisanmäla eller gå ut offentligt med hoten, eftersom hen är rädd att det ska provocera fram fler hot.
– Jag vill inte ge dem det, för det är klart att de vill ha uppmärksamhet. Jag låter dem hållas i det tysta, säger konstnären.
Däremot har hen fått hjälp av polisen med att gå igenom post, så att hen slipper få avföring eller konstiga beställningar av vapen, porr och hela möbelinredningar skickat hem till sig. Polisen har även gjort samma sak med hens mejl under perioder.
Hoten har inte gjort att hen har slutat göra konst om ”jobbiga ämnen”, men har fått konstnären att tänka efter en eller två gånger, särskilt när hen hade små barn.
– Jag har nog inte valt bort så mycket, men jag har velat vara mer påläst. Jag intresserar mig också för allt möjligt. Ibland blir det ämnen som stör de här personerna, ibland inte, säger konstnären.
Ökad högerextremism i Sverige
Den högerextrema aktiviteten i Sverige har ökat kraftigt under de senaste åren, enligt Expos senaste rapport Intolerans13. Detta efter en nedgång under åren före 2012. Ökningen gäller främst aktiviteter som propagandaspridning, manifestationer och torgmöten. Att det nazistiska våldet ökar har dessutom varit tydligt i både Kärrtorp, Malmö och Jönköping under det senaste året. Både nazistorganisationerna Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen uppger att de har fått fler medlemmar, enligt Expo.
Den ökade aktiviteten kan delvis kopplas till valåret, särskilt för Svenskarnas parti som ställer upp i valet i flera kommuner i Sverige. De närvarade på Almedalen 2014, där de tilläts hålla torgtal flera gånger mitt i Visby. De har börjat närvara i rum som för inte så länge sedan var helt stängda för dem. Utvecklingen är också kopplad till en ökad nazistisk och fascistisk närvaro i Europa. Detta har i Sverige främst synts i Sverigedemokraternas framgångar.
Sverigedemokraterna som också har blivit alltmer aktiva i kulturpolitiken. Partiets politik på området har framför allt fokuserat på bevarande av kulturarvet, på bekostnad av stöd till samtidskulturen. Ledande Sverigedemokrater har riktat offentliga attacker mot samtidskonsten. Riksdagsledamoten Margareta Larsson sade i juni 2014, under en debatt i riksdagen, att konstnären Carolina Falkholt borde fängslas efter att hon skapat en abstrakt målning av en vagina i en skolmatsal. Brottet skulle, enligt Larsson, rubriceras som sexuellt ofredande av minderåriga.
Kulturpolitik har alltid haft en viktig och central roll för främlingsfientliga, nationalistiska, rasistiska, nazistiska och fascistiska rörelser och partier.
Flera svenska nazistiska sajter publicerar till exempel längre texter och krönikor om konst, ofta historiska men ibland även samtida. Det var inte heller en tillfällighet att Anders Behring Breivik i sitt manifest uppehöll sig kring kulturens roll. I sitt manifest, 2083 - A Manifestation of European Independence, varnar han till och med för misstaget att sikta in sig på extremt väl beskyddade individer att lönnmörda, eftersom det är svårare att lyckas med det än med mindre skyddade grupper. Som exempel på grupper som ofta saknar livvakter tas ”marxistiska konstnärer” upp, tillsammans med mediepersonligheter, multikulturella politiker, journalister och redaktörer, författare, professorer och ordförande för ideella organisationer.
Konst under hot
Konstnärerna Dror Feiler och Gunilla Sköld Feiler fick i maj ett hakkors målat på dörren till sin bostad. Detta efter att Dror Feiler hade hängts ut i nazistiska forum med bild och namn, efter att ha deltagit i marschen mot nazistorganisationen Svenskarnas parti i Jönköping i maj. För att kunna rita dit hakkorset behövde nazisterna ta sig in i flerfamiljshuset och gå några trappor upp dit paret bor. Något som Feiler upptäckte morgonen efter när han skulle slänga soporna. Han beskriver det som mycket äckligt.
Feiler blev även trakasserad på gatan i Malmö i samband med händelsen. Några män i en bil följde efter honom och skrek ”kommunistjävel”, ”judejävel” och ”svin”. Feiler polisanmälde båda händelserna. Polisen rubricerade händelserna som ofredande, istället för hatbrott.
– Jag undrar om polisen tar det på allvar. Jag har ännu inte kallats till förhör, säger Dror Feiler.
Vilka som står bakom är ännu oklart, men det är troligen ingen slump att det hände direkt efter att Feiler hade hängts ut på nätforum.
– Det finns högerextrema organisationer som har som mål att hota både konstnärer, judar, HBTQ-personer och vänstermänniskor, alla som de uppfattar som degenererade och konstiga. Det kan också ha varit några idioter som blev triggade av vad de hade läst i tidningen, det är svårt att veta, säger Dror Feiler.
”Jag undrar om polisen tar det på allvar. Jag har ännu inte kallats till förhör.”
Dror Feiler
En rad konstnärer och konstutställningar har angripits av nazister i Sverige under 2000-talet. Ett flertal konstnärer lever också under ständigt hot på grund av sin konst. En av dem är konstnären Nathalia Edenmont, som 2004 fick sin utställning Still Life på Wetterling Gallery i Stockholm vandaliserad. Fyra maskerade män klev in på galleriet mitt på dagen, och rev ner fotografier. När en person försökte opponera sig blev personen misshandlad med ett basebollträ. Utställningen hade tidigare omskrivits som kontroversiell i media, på grund av de döda djur som figurerar i Edenmonts bilder. Polisen trodde först att det rörde sig om djurrättsaktivister, som tidigare hade demonstrerat utanför galleriet, men det visade sig vara nazister. ”Stödmedlemmar” till Nationell Ungdom, som är kopplade till Svenska motståndsrörelsen, tog senare på sig attacken. Utställningen visade en ”anmärkningsvärd osmaklighet”, enligt uttalandet på nazistsajten Nordfront. Edenmont bär på ett ”anti-naturligt sinnelag” som på något sätt kopplas till kommunism. I slutet av uttalandet förklaras att konst bör ge uttryck för ”folkets själ”. ”Sund konst” är uppbyggande och karaktärsdanande. ”Osund konst” däremot är ett uttryck för den enskilde konstnärens ”urartade karaktär” eller behov av uppmärksamhet. Det är den typen av konst som ”kultureliten” i Sverige har hyllat under senare år, med baktanken att ”förinta den genuina kulturen”. Artikeln avslutades med att det slogs fast att det är positivt att enskilda agerar mot denna form av ”kulturella övergrepp”.
Nathalia Edenmont polisanmälde attacken. Sedan blev det tyst. Förundersökningen lades ner.
”De vill hacka mig i bitar.”
Natalia Edenmont
– De värsta hoten har jag fått i år, efter min utställning på Galerie der Stadt Tuttlingen i Tyskland. Jag har fått hot på engelska och tyska som hyser ett stort hat mot kvinnor. De vill hacka mig i bitar, säger Nathalia Edenmont.
Efter de senaste hoten polisanmälde Edenmont igen. Förundersökningen lades återigen ned. Men efter några månader ringde polisen upp och berättade att de på nytt hade tagit upp utredningen.
– De gjorde det på eget initiativ, jag vet inte varför. De ringde och pratade med mig i telefon en timme mitt i sommaren, då blev jag förvånad. Jag hoppas att det leder någon vart och att det inte blir värre, säger Nathalia Edenmont.
Nathalia Edenmont har överfallslarm med sig var hon än går. Tidigare var det av en mildare sort, där två väktare skulle komma om hon tryckte på larmet. Nu kommer flera beväpnade poliser om hon trycker. Men överfallslarmet får hon bekosta själv. Hoten får dock inte påverka konsten, menar Edenmont.
– Jag påverkas inte alls. Jag har fått ta emot så mycket kritik och hot att jag har behövt stänga av helt. Annars skulle jag inte kunna utvecklas konstnärligt, säger Nathalia Edenmont.
En annan konstnär som hotats flera gånger är Makode Linde. När han sent en kväll i juli 2013 förberedde för sin utställning Taboo Fetish, som skulle öppna några dagar senare på Lokstallet i Strömstad, kom en hotfull man in i lokalen. Han bar på en svensk flagga och när de bad honom lämna lokalen gick han till attack och misshandlade Makode Linde. Mannen skrek ”bögjävlar” och att han minsann ”betalar skatt”. Han hotade sedan med att komma tillbaka med 30 personer. Det tog 45 minuter innan polisen dök upp.
– Polisen är underbemannad och gör så gott de kan, trodde jag. Tills jag läste vad polischefen hade sagt, säger Makode Linde.
Linde anmälde misshandeln till lokalpolisen men utredningen drog ut på tiden. Senare skrev polischefen, Henrik Rörberg från Strömstadpolisen, att misshandeln var en ”ren skitsak” när han skulle sammanfatta polisåret i Strömstads tidning. Något som han senare tvingades be om ursäkt för när tidningen QX uppmärksammade uttalandet. Enligt intervjun trodde Rörberg inte att det skulle nå Makode Linde.
Även om misshandeln i Strömstad var en av de få gånger som Linde specifikt har blivit attackerad för sin konst, så var homofobin tydlig. Ändå rubriceras det inte som ett hatbrott.
– Polisen har aldrig gått med på att kalla det för hatbrott de gånger som jag har blivit misshandlad. Även om jag har blivit kallad för ”bögjävel” och ”negerjävel” och varit noggrann med att påpeka det vid anmälan. Att en polischef dessutom kallar det för en ”skitsak” är konstigt när hatbrott ska tas på allvar enligt svensk lagstiftning, berättar Linde.
Men han anmäler alltid, av princip och av plikt, även om det är jobbigt.
”Ingenting, det är vad rättssamhället har gjort för mig.”
Makode Linde
– Polisen tror inte på vad man berättar. Man blir misskrediterad och kallad allt möjligt på internet. Folk skriver att man hittar på och vill ha uppmärksamhet, säger Linde.
Trots anmälningarna har han inte fått någon hjälp från rättssamhället. Förutom en gång när han blev evakuerad från sin lägenhet, i samband med att han blev överfallen inför ”kycklingrättegången”, då han stod åtalad för djurplågeri efter att ha haft med kycklingar på en klubbkväll. Hans adress lades upp på Flashback och låg där ett dygn.
– Det lades upp styckningscheman på mig. Jag blev överfallen i mitt hus i samband med det, så det är inte svårt att koppla, säger Makode Linde.
Linde anmälde händelsen till polisen, men ärendet lades snabbt ned. Han erbjöd sig att komma till polisen med dörrhandtaget där det borde finnas fingeravtryck, eftersom männen hade stått och dragit i hans dörr. Men polisen var inte intresserad.
– Ingenting, det är vad rättssamhället har gjort för mig, säger Makode Linde.
Konstnären Joanna Rytel är en av de feminister som nämndes i terroristen och massmördaren Anders Behrings Breiviks manifest 2083 - A European Declaration of Independence. Detta för konstgruppen Unfucked Pussys gubbslemaktion på Fröken Sverigetävlingen 2000, samt för sina uttalanden om vita män. Hon togs upp som ett exempel på hur västerländska feminister har banat väg för en påstådd muslimsk invasion genom att försvaga vita män. Rytel har fått många hatmejl från utlandet efter Breivik. Hennes namn förekommer på högerextrema forum. Och hoten ökar när hon har förekommit i media generellt, berättar hon.
”Jag ser det som ett bevis på att jag gör viktig konst.”
Joanna Rytel
Hon har skyddade personuppgifter sedan många år och efter gubbslemaktionen polisanmälde hon en man som hotade henne via telefon. Men hon upplevde inte att polisen gjorde något, och har slutat att anmäla efter det. Rytel har också själv blivit anmäld för hets mot folkgrupp av nazister som menade att hennes uttalanden om vita män gick under den rubriceringen. Hoten har gjort henne lite paranoid, som till exempel om någon går bakom henne sent på kvällen. Men det påverkar inte hennes konst.
– Jag ser det som ett bevis på att jag gör viktig konst, säger Joanna Rytel.
Flera enskilda utställningar har också vandaliserats av nazister de senaste åren i Sverige. Andres Serrano-utställningen A History of Sex på Kulturen Lund 2007 blev sönderslagen av maskerade män. Nazister tog senare på sig dådet. ”Mot dekadens, mot perversioner, för folket och för den sunda kulturen” proklamerade de på en nazistsajt.
En utställning i Gallerian i Stockholm som gjorts på uppdrag av Läkare utan gränser blev attackerad av nazister tidigare i år. De kastade in rökbomber och flygblad i lokalen där en 3D-installation av ett flyktingläger i Sudan fanns av filmkonstnärerna Peter Norrman och Anders Birgersson.
Polisen sviker
Många av konstnärerna som Konstnären har talat med uttrycker en stark misstro inför polisens förmåga och vilja att utreda den här typen av brott. Förundersökningar läggs ned, målsäganden förhörs inte och möjligt bevismaterial ignoreras.
Ulf Haquinius, brottsoffersamordnare på Polisen i Stockholms län, berättar att det inte finns någon särskild hjälp att få som konstnär eller kulturutövare. Allt startar med en anmälan och det går till på samma sätt för alla. Han trycker på vikten av att alltid anmäla hot, oavsett ens förtroende för polisens förmåga att lösa brottet. Hot och våld måste dokumenteras av polisen, eftersom de riskbedömningar som de senare kan behöva göra baseras på tidigare anmälningar.
– När det väl händer något rejält, säg tionde gången, då har man stor nytta av att ha anmält tidigare. Har man inte anmält så saknar polisen den historiken, säger Ulf Haquinius.
”Inflödet av ärenden är som ett handfat som hela tiden rinner över.”Ulf Haquinius, brottsoffersamordnare vid Stockholmspolisen
Polisens riskbedömningar baseras också på sårbarhetsfaktorer hos den som är utsatt, som var han eller hon bor, hur de reser och personens sociala situation. Det finns ett antal skyddsåtgärder som kan sättas in, som larmtelefoner och kontaktförbud, som åklagaren beviljar.
Samtidigt har polisen som främsta uppgift att utreda, inte att skydda, påpekar Ulf Haquinius. Men de har även en skyldighet att informera om det skydd som övriga samhället kan erbjuda. Att anmälningar blir nedlagda kan bero på svag bevisföring och brist på vittnen, men också på att polisen är överbelastad i många regioner, menar Ulf Haquinius.
– Det gäller att polisen ska orka med att lägga ned energi på fallet. De kan engagera sig i dörrknackning eller jämföra bilder från tidigare incidenter. Men inflödet av ärenden är som ett handfat som hela tiden rinner över. Om det inte finns något konkret att ta på så jobbar polisen sällan vidare, säger Ulf Haquinius.
Det är kommunerna i Sverige som ansvarar för att deras invånare är trygga och får hjälp vid en hotbild. Det gäller såväl kvinnor som blir utsatta för mäns våld i relationer, som konstnärer som hotas. Kommuner ska hjälpa vid till exempel evakuering och vid bortfall av inkomst. Men det är sällan så det fungerar i verkligheten. Stockholm stad har nyligen initierat en kartläggning av hotet mot kulturskapare, särskilt kvinnor. Detta efter debatten om näthat förra året och hoten mot Turteatern i Stockholm och skådespelaren Andrea Edwards efter uppsättningen av SCUM-manifestet.
Kultur- och fastighetsborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) skrev i en debattartikel i Svenska Dagbladet 2013 att värnandet om den konstnärliga friheten utgör kärnan i en liberal kulturpolitik. Målet är en handlingsplan för att stärka den konstnärliga friheten. Därför har Kulturförvaltningen och Stockholm stad låtit göra en enkät bland dem som har ansökt om ekonomiskt bidrag av Kulturförvaltningen under våren 2013, med totalt 134 svar. Av dessa är runt tolv procent konstnärer, medan majoriteten är verksam inom dans eller teater.
I enkäten uppger sju procent att de har utsatts för hot i sitt yrkesutövande under det senaste året, tre procent uppger att det har skett flera gånger. Av dessa hot uppges flest ha skett öga mot öga och färre än vad man skulle kunna tro via telefon eller på nätet. Många uppger att de har blivit rädda, men inga har funderat på att byta ämnen eller lämna yrket på grund av hoten.
Svaren är dock få och resultatet osäkert. Madeleine Sjöstedt är lite förvånad över de något låga resultaten, även om det är positivt. Men hon tycker inte att det stämmer med den verklighet som hon har sett bland kulturutövare i övrigt. Hon tror fortfarande på behovet av en handlingsplan
– Kulturutövare är de första som får känna på totalitära idéer. Ett kulturkrig pågår ute i Europa. Det krävs en ökad medvetenhet om detta på många håll i Sverige, säger Madeleine Sjöstedt.
Stockholm stads kartläggning är ett positivt exempel på hur kommuner kan ta hotbilden mot konstnärer och kulturutövare på allvar, om det leder till några konkreta åtgärder vill säga.
Transit Kulturinkubator, som är en ideell förening, håller på att undersöka hur konstnärligt yrkesverksamma kan få stöd under hot som är relaterade till deras yrkesutövning. De hoppas få till en checklista för kulturutövare som utsätts för hot med råd och tips.
Konstnärlig frihet beskärs
Att nazister både provoceras och lockas av konst är ingenting nytt. De skriver regelbundet om konst på sina sajter, mycket oftare än om andra konstformer. Detta beror troligen på att konst till sin natur kan beskrivas som konfrontativ. Den syns, vare sig betraktaren har bett om det eller inte. Men det beror också på nazisternas konstsyn, där konsten ska forma folksjälen och ha en karaktärsdanande inverkan på människor.
De konstnärer som nazisterna skriver om på sina sajter är ofta samma som sedan hotas. Det verkar vara en utlösande faktor för vilka som utsätts för högerextrema hot, hatmejl och kommentarer.
När Sverigedemokraterna får ökat medieutrymme och politiskt inflytande riskerar den konstnärliga friheten att beskäras. Deras utspel om ”provokativ” samtidskonst är samma retorik som när de mer öppna nazistgrupperna hetsar mot konst som de uppfattar som provocerande eller ”osund”. Om utvecklingen fortsätter som den har gjort de senaste två åren är det inte osannolika att vi får se mer vandalisering av konst och hot mot konstnärer framöver.
Det är därför särskilt oroande att polis och kommuner inte lyckats hjälpa utsatta konstnärer och kulturutövare. Detta signalerar, vilket kan ses i vittnesmålen från konstnärerna i detta reportage, att man som konstnär, kulturutövare eller offentlig person i allmänhet, står ensam när hot och våld riktas mot en. Att det är konstnärens eget fel, om den är för provokativ, eller gör konst om ”jobbiga ämnen”.
Detta gäller särskilt de konstnärer som både attackeras för sina konstnärliga uttryck och politiska ställningstaganden, och för sin bakgrund, sexualitet eller utseende. För dem blir signalerna från samhället och polisen extra tydliga när brottet varken utreds ordentligt eller rubriceras som hatbrott. När samhället sviker återstår för de konstnärer som hotas att antingen ligga lågt i sitt konstnärliga uttryck eller politiska ställningstaganden, eller att utstå hot och våld. Inget av alternativen är acceptabla i en demokrati där konstnärlig frihet och yttrandefrihet värderas högt.
Sanna Samuelsson