Vad händer om något händer?

Så här i början av ett nytt år och ett nytt decennium sveper tankarna över både det som har varit och vad som nu väntar. Liknande tankar och funderingar möter jag ibland hos konstnärer som funderar på vad som händer med konstnärskapet och de egna konstverken, när de själva inte längre finns med.

Det som kan krångla till det är att den som äger ett konstverk inte automatiskt också har upphovsrätt till verket. Det gäller bara så länge det är kvar i konstnärens ägo.

Så vad händer när konstnären inte längre finns kvar?

När en konstnär går bort avslutas konstnärskapet på så sätt att nya verk inte kan skapas. Det blir istället fråga om förvaltning av existerande konstverk samt om upphovsrätten till verken.

De konstverk som ägs av konstnären vid dödsfallet ingår i dödsboet och skiftas mellan arvingarna på det sätt dödsbodelägarna kommer överens. Om konstnären vill att konsten ska fördelas och förvaltas på visst sätt, t.ex. av en viss person eller av en stiftelse, måste det klart anges i ett testamente. Verk som inte ägs av konstnären påverkas inte av konstnärens bortgång.

Upphovsrätten, som inledningsvis ägs av upphovspersonen (konstnären), ger konstnären rätt att bestämma över om verket ska reproduceras, bearbetas och/eller tillgängliggöras för allmänheten. Men hela eller delar av rätten kan vara upplåten (licensierad) till ett förlag eller annan. Upphovsrättslicensen fortsätter normalt gälla när konstnären avlider, med den skillnaden att royalty eller annan licensersättning går till arvingarna.  Rätten att kräva att konstnären blir namngiven och respekterad (den ideella rätten) innehas av konstnären till hens död, varefter rätten övergår till arvingarna.

Som jag skriver i inledningen, följer upphovsrätten inte med äganderätten till ett konstverk. Det gör att arvingarna bestämmer gemensamt om upphovsrätten till alla verk, oavsett vem som äger verken. (Undantaget verk som redan är utlicensierade.) Vill konstnären att äganderätt och upphovsrätt till visst verk ska följas åt så måste det anges i testamente. Om konstnären dessutom har en särskild vilja kring hur verken ska få kopieras, bearbetas och tillgängliggöras för allmänheten samt i vilka sammanhang de ska få förekomma, är det viktigt att det framgår av bindande föreskrifter i testamentet. Om sådana instruktioner inte följs kan det ses som ett intrång i upphovsrätten som kan leda till straff och skadestånd.

I sjuttio (70) år efter dödsåret bestämmer arvingarna/ testamentstagare över upphovsrätten, innan verket blir ”fritt” för alla att kopiera, med mera. Den 1 januari 2020 blev verk av konstnärer som dog 1949 fria. Det är t.ex. verk av Ellen Trotzig och Bo Vilson (Bovil).

Konstnären Hilma af Klint (d. 1944) trodde att hennes verk inte skulle förstås av hennes samtid så hon skrev i sitt testamente att verken inte fick göras tillgängliga för allmänheten förrän tidigast tjugo år efter hennes död. Och så blev det. Men från 2015, då upphovsrätten löpte ut, kunde Hilma av Klints arvingar inte längre hindra kopiering och tillgängliggöranden av hennes verk.

Så har en särskilda önskemål kring sina verks framtida förvaltning är det säkrast att anlita expert på de här frågorna.

En lite annorlunda fråga som jag också fått och som jag skriver mer om i ett senare nyhetsbrev, är vad händer om en konstnär som blivit anlitad för ett gestaltningsuppdrag av olika skäl inte kan fullgöra uppdraget, i värsta fall beroende på allvarlig sjukdom eller död. Hur säkerställs att det konstnärliga uttrycket bibehålls om skissen genomförs av annan?

Till nästa gång, ta hand om Er och Era verk och hör av Er med frågor och funderingar.

Katarina Renman Claesson, Jurist Konstnärernas Riksorganisation