Tio punkter om konst och politik

TEXT: 
Sara Abdollahi
Påståendet att kulturen har politiseras är en klyscha, skriver Sara Abdollahi, som ändå ogillar begrepp som mångfald och normkritik.

1.

Om man får tro ledarsidor och högerdebattörer pågår just nu en stark politisering av konst och kultur.

En som har hörts mycket under den sista tiden är Ola Wong som främst i SvD kultur har förfasat sig över såväl normkritikens normalisering på våra museer som kulturrådets vilja att bredda vilka som ska kunna tilldelas resurser.

Ska man tro Wong finns det ett hot mot självständigheten när Kulturrådet också vill stödja frågor om jämställdhet, hbtq, mångfald och tillgänglighet.

Tanken på att konsten och kulturen ska krängas in i en nyttomall ger mig en allergichock. Och om det Ola Wong påstår är sant skulle både skönhet och skörhet dö och därmed också konsten själv.

Konstnärlig frihet är nämligen själva grunden för att skapa konst som inte bara är propaganda eller uppbygglig eller gullig. Konsten måste tillåtas att få representera sig själv – och varje konstnär representera sin konst.

Frågan är hur det kan vara farligt eller ett hot att vilja bredda vilka som får tillgång till resurser och utrymme för att skapa.

Problemet är snarare att många människor lider av vaneföreställningar kring konst. Att den måste göra si eller så. Helst det just jag kräver av den. Och det gör vi hela tiden, kräver, i form av förenklade uppfattningar, käcka slogans, kort och klickvänligt, stereotyper och senaste trenden.

Men fördelen är att ingen kan äga konsten.Men konstens fördel är att ingen kan äga den.

2.

Våra blickar på konsten och vad den gör för och med oss skiljer sig.

För en tid sedan pratade jag med en konstnär som, hen sa att man inte ska underskatta konst som terapi. Liknande tankegångar återkommer jag och mina författarvänner till när vi konstaterar att litteraturen räddade våra liv.

Tvärtom tycker författaren Joyce Carol Oates och säger att: ”Konst ska inte fungera som en snuttefilt, konst ska varken ska trösta eller vara konformistisk. I stället, ska konst provocera, störa, väcka våra känslor, utvidga vår sympati i riktningar vi inte kan förutspå eller ens önskade röra oss kring.”

Så läste jag en intervju med Lars Norén. Han säger att vi kommunicerar för mycket. Att vi förstår för mycket av varandra och försöker dölja vilka vi är genom kass kommunikation och genom att skapa osäkerhet hos den andra. Norén säger att han är intresserad av det som vi är rädda för att upptäcka hos varandra, och de aningar och beslut vi försöker undvika som kan få förödande konsekvenser. ”Jag är ute efter stämningar som öppnar ekokammare av möjligheter.”

Kanske är det så svårt och så enkelt.

Vi hör det vi vill höra för att slippa handskas med det svåra.

För att vi inte mäktar se den andra som hen är.

Därför avskyr jag mångfald! Jag förstår att mångfald kan vara ett användbart verktyg för att bryta homogenitet. Samtidigt är det ett begrepp som används för lättvindigt, som inte skapar riktiga möjligheter, och som stoppar in människor i en mall. För problemet är inte som Wong och debattörer som honom påstår, att mångfald är ett verktyg för politisk styrning. Tvärtom. Mångfald avpolitiserar människan och fryser fast hen i en särskild position från vilken hen ska bidra med en särskild typ av nytta: ”Detta är du” och ”var den här nyttomänniskan”.. Den som blir mångfaldens fånge blir inte sedd för sin fulla potential. Hens skevheter skalas av. Hen blir ofarlig och en del av det som redan är istället för det som hen kunde vara och bli. En stor konstnär.

Konst förmår öppna upp våra ögon för något vi aldrig kunnat förutspå. Konst förmår veckla ut en människa. Och det kan vara både härligt och förfärligt – vi kan inte på förväg veta. Mångfald håller tillbaka en människa i en given position och på en fast plats. ”Detta är du” och ”var den här nyttomänniskan”.

Konst och mångfald är varandras motsatser.

3.

Dagens Nyheters ledarredaktion skriver 20 februari 2018 en lång text om politiseringen av kulturen. ”Politiken lägger sig som en tung filt över kulturen. De som instämmer med dagens värderingar vill inte protestera, de andra vågar inte. Förlorare är de fria konsterna”, lyder ingressen och den sammanfattar väl vad hela texten handlar om.

Man kan konstatera att också konst och enfald är varandras motsatser (vore det inte trevlig att genast lägga ned alla ledarredaktioner och ge pengarna till kultursidorna?)

Man kan som jag vara kritisk till normkritik, tycka att hela tiden bryta normer och lyfta normkritik som en måttstockden inte automatiskt behöver ledaleder till något bra. Men oavsett vad en del debattörer påstår är normkritik är ett verktyg och inte en ideologi (oavsett vad en del debattörer påstår)..

4.

En del barn får med sig konsten hemifrån. Men långt ifrån alla.

En av Sveriges största konstnärer Annika von Hausswolff säger i en intervju att hon inte hade någon aning om vad konst var medan hon bodde hemma. Att hon inte fick någon näring från sina föräldrar.

Skolans roll är uppenbarligen viktig. Som barn avskydde jag allt i skolan utom svenska och bild. Jag minns fortfarande vår bildlärare Theo och hur han kallade oss för smålökar som i tredje ring sedan förvandlades till stora lökar och hur vi både fick skriva och måla på tavlor och hänga upp i skolans korridorer. Tänk om vi inte hade haft bild som ämne.

Alla kommer inte att älska estetiska ämnen. En del barn kommer att avsky det. Men inför det som obligatoriskt skolämne igen.

Se också över de konstnärliga utbildningarna: vilka går där och vilka saknas?

5.

Förväntningar på att man på grund av efternamn eller kön eller klassbakgrund ska skapa en viss typ av konst eller vara lojal mot en viss typ av estetik dödar lusten till att skapa.  

Någon som gör uppbygglig konst kan lika gärna vara ett svin. På samma sätt kan någon som gör obehaglig konst vara en behaglig person. Skilj därför på konst och upphovsmakare. Skilj också på kravet på god arbetsmiljö och god konst – arbetsmiljön bör alltid vara god men inte konsten. Förbehåll konsten rätten att vara hur ondsint, elak och jävlig som den behagar.

6.

Påståendet att konsten politiseras mer nu än förut är en klyscha – kanske har de debattörer som med högt tonläge beskriver mångfald, identitetspolitik och normkritik som hot mot konsten glömt av den plakatpolitiska era som präglade det sena 60-talet och långt in på 70-talet. Däremot har är politik alltid och kommer alltid vara en integrerad del av våra liv. Vi kan inbilla oss att vi är hur opolitiska som helst. Men vi är trots allt en del av något större och det är ute i världen våra verk till slut landar och tolkas.

Däremot bör man vara vaksam på när konst används för att föra ut partipolitisk propaganda. Annars kan vi räkna med att äta sill och dansa runt midsommarstången görs till kultur och så småningom anses vara uttryck för riktig hög verkshöjd (Om SD får bestämma).

7.

Håll konsten och kulturen fri från politiska krav. Från höger och vänster. Låt debattörer debattera. Men deras krav ska inte påverka konsten.

8.

Vilka som tilldelas pengar för att skapa är en relevant fråga för att konsten inte ska stagnera och fastna i homogenitet.

9.

Politikens uppgift bör vara att främja den yttrandefrihet som konsten är ett resultat av, och om inte tillräckligt mycket resurser och utrymme för detta tillhandahålls, är det i förlängningen ett tecken på hotad yttrandefrihet.

10.

Poeten Erik Beckman sa att: "Böcker med påhittade saker och händelser vill jag inte veta av. Jag skulle skämmas om Auschwitz för mig blev ett ställe att fantisera kring”. Detta med att vilja veta av fantasier eller inte är olika för olika personer. Men citatet visar att vi aldrig får bli nihilister. Att etik är viktigt. Att det är fullt möjligt att skapa något helt eget och med verkshöjd utan att underminera fasansfulla händelser.