Samisk konstvår för vem?

TEXT: 
Frida Sandström
BILD: 
BRITTA MARAKATT-LABBA
Världens största utställning, Documenta, visar i år för första gången konstnärer från Sápmi. På svenska kultursidor talas det om en ”samevår”. Men vad är samiskt i vår tid? Och varför hamnar samtidskonst från Sápmi direkt i museimontrarna?

I allmänhet skulle jag vilja slippa stämpeln som same när jag arbetar som konstnär. Jag vill vara människa.

Det säger konstnären Britta Marakatt-Labba från Sápmi. Hon har varit verksam sedan sjuttiotalet och detta år medverkar hon i documenta 14 i både Aten och i Kassel. 2017 års upplaga av utställningen, som bara visas var femte år, har ett särskilt tema: “Learning from Athens”, där den ekonomiska krisen i den Eeuropeiska demokratins och filosofins vagga – Aten – står i tydligt fokus. Som en del av frågeställningen om hur samtidskonsten kan “avlära sig av med” sina egna normer, som den postkoloniala teoretikern Gayatri Spivak en gång skrev, har curatorn Adam Szymzcyk också vänt sig till den samiska konsten och till konstnären Britta Marakatt- Labba. Hon delar själv inte uppfattningen om Aten som exempel för lärdom, och menar snarare att hon redan relaterar till krisen.

I allmänhet skulle jag vilja slippa stämpeln som same när jag arbetar som
konstnär. Jag vill
vara människa.

– I renskötarfamiljen där jag växte upp levde vi från dag till en annan, och det har lärt mig leva utan att konsumera. Vad har jag att lära från Aten?, frågar hon sig och föreslår att det kanske snarare är de svenska konstinstitutionerna som har att lära: idag går det främst att hitta samisk konst på Nordiska museet – på samtidskonstnärliga institutioner för samtidskonst såsom Moderna Museet gapar det ännu tomt.

– Genom den antropologiska blick som följer med samlingarna på Nordiska museet blir konstverket musealt direkt, även om det är samtidskonst.

Niilas Helander, också han konstnär från Sápmi och, utbildad i Sverige, håller med. För honom måste frågan om vad som är samiskt i vår tid bemötas både filosofiskt och politiskt.

– På så vis kan vi synliggöra att renskötesel inte längre är den primära sysselsättningen för många samer idag, även om de flesta samer ändå är arbetarklass.

Även Tobias Hübinette, forskare vid Karlstads universitet, menar att klassperspektivet är en viktig aspekt när man ska förklara samers ihållande marginalisering i dagens Sverige:

  – Som urfolk har samer inte har samma studievana som andra minoriteter som även de utsätts för rasism, såsom judar, asiater och flera grupper från Mellanöstern och Latinamerika. Det handlar i mångt och mycket om arvet från att framför allt de renskötande samernas barn som gick i segregerade så kallade nomadskolor under stora delar av 1900-talet. Där var undervisningen medvetet undermåligt utformad för att eleverna inte skulle kunna fortsätta till högre studier, vilket ledde till att samer till stora delar än idag är en relativt lågutbildad grupp, även om data saknas om samer i den offentliga statistiken, förklarar Hübinette som s. Samtidigt menar han att majoritetssvensken i gemen i sin tur saknar kunskap om samisk historia och om samer överhuvudtaget, vilket bland annat har resulterat i trendiga begrepp som “samevåren”.

Det senaste halvåret har kulturjournalistiken återkommande berättat för oss att det råder en “samevår”. Det är inte ovanligt att begreppet ”vår” tillskrivs en viss grupps kultur och konstnärliga uttryck i samband med att denna har fått större institutionell uppmärksamhet eller av ekonomiska skäl tar större plats i en samtida internationell kultursfär. När det kommer till Sveriges fall menar Tobias Hübinette att det tycks som att i synnerhet antirasistiskt engagerade majoritetssvenskar nu har upptäckt att det finns ett urfolk även i Sverige.

– Uppmärksamheten kring det samiska sker parallellt inom flera kulturyttringar och går hand i hand med ett ökat intresse på den större marknaden, säger Tobias Hübinette.

Han menar att en sådan utveckling också potentiellt kan leda till något bra, eftersom det intresse som nu väcks kring det samiska kanske trots allt är bättre än den okunskap och det ointresse som tidigare rådde rörande det samiska bland de allra flesta invånarna i södra Sverige.

Enligt Tobias Hübinette är det inte ovanligt att urfolks konstnärliga uttryck förses med prefix såsom “samisk-” och relateras primärt till historia och traditioner.

– Vilket i sin tur gör det svårt att placera en konstnär med samisk bakgrund inom fältet samtidskonst. Så om konstnärer med samiskt ursprung vill göra anspråk på att vara samtida så måste de nästan tona ned det samiska, säger han och menar att detta gäller även andra konstnärliga fält – från bildkonst till musik. Tobias Hübinette understryker att Sverige skiljer sig från andra nationella kontexter såsom den amerikanska, kanadensiska och australiensiska i den meningen att den majoritetssvenska relationen till det samiska ännu inte är särskilt bearbetad.

– I exempelvis Kanada och Nya Zeeland går det idag att erkännas som en del av sin samtid och även som en del av nationen som kulturutövare tillhörande ett urfolk, men så är fallet ännu inte riktigt i Sverige.

Nyligen kallades jag lappdjävel igen. Jag trodde att det var en försvunnen tid.

Även om Britta Marakatt- Labba inte gillar att stämplas som samisk i sitt konstnärskap menar hon att det också är bra att den samiska historien lyfts fram i kulturlivet – inte minst då det inte är många samer som faktiskt arbetar som konstnärer.

– Särskilt i dagens politiska landskap, där den dolda rasismen i Sápmi som på den senare tiden har utvecklats till ett öppet hat i form av hets mot såväl renar som människor. Nyligen kallades jag lappdjävel igen. Jag trodde att det var en försvunnen tid.

Liksom Marakatt -Labba och Tobias Hübinette ser också Niilas Helander tendensen att den samiska konsten genast blir föremål för arkiv – och aldrig blir ansedd som just konst. Samtidigt ser han ett värde i arkivet och skissar själv på en bok där han vill kartlägga den samiska konsthistoria som han själv har saknat i sin omgivning.

– Jag vill inte agera historiker utan snarare se vad vi har för bildkonst och hur denna kan redigeras i en historieskrivning. Hur kan vi visa historiska dokument? När det kommer till samisk konst är den frågan ännu obesvarad, säger Helander och understryker att det i den samiska filosofin inte finns någon skillnad mellan det äldre och det samtida.

Niilas Helander har tidigare kritiserat konsttidskriften Kunstkritikk för dess avsaknad av samisk konst i sin bevakning av ”den skandinaviska konstscenen” – en kategorisering av samtidskonst som han menar främst är ekonomisk genom de kulturstöd som avgör vilken konst som produceras.

Samisk vår? Några exempel.
Media: Konstnärerna Tomas Colbengtson och Britta Marakatt-Labba ställde under våren ut på på Galleri Helle Knudsens i Stockholm, med utställningen ”Jođáhat”.
DebattI Paletten #306 skriver Niilas Helander att ”dekolonisering inte är en metafor”.
Scenkonst: I början av maj visadegästspelade Giron Sámi Teáhter på Unga Klara i Stockholm föreställningen med CO2lonialNATION, en dokumentär/teatralisk sannings och försoningskommission som tar upp relationerna mellan Finland, Sverige, Norge, Ryssland och Sápmi.
FilmFilmen ”Sameblod” hyllades under vårens filmfestivaler och bland annat Kulturhuset i Stockholm valde att visa filmen gratis under sportlovet.

– Det är stora investeringar som görs i den skandinaviska kulturindustrin, men jag skulle önska att man tog sig tid att läsa samisk kultur och politik. Samma önskan går förstås att relatera till de flesta minoritetskulturer, vars litteratur och konst inte tas till vara – fastän ingen av de som struntar i att läsa för den sakens skull är rasist, säger Niilas Helander och konstaterar krasst att okunskapen har som konsekvens att färre från minoritetskulturer får tillgång till de jobb eller utbildningar som de söker sig till.

– Det räcker inte att visa samisk konst, man måste även anställa samer, såsom på de konstnärliga högskolorna. Där skulle Britta Marakatt -Labba vara ett utmärkt exempel på någon som skulle kunna undervisa.

Frida Sandström

Bild: BRITTA MARAKATT-LABBA
 Skallar, 2009. 
Broderiapplikation på linne, 35 x 25 cm.