Konstens liv efter konstnärens död

TEXT: 
Karolina Modig
Även en konstnär ska någon gång dö, men inte nödvändigtvis konstnärskapet, om det förvaltas på rätt sätt. KONSTNÄREN har pratat med Astrid Sylwan, som planerar hur hon kan hjälpa sina barn att förvalta hennes konstnärskap 
i framtiden, och med Nils Claesson och Gunilla Sköld Feiler som förvaltar dödsbon efter konstnärer som stod dem nära.


Astrid Sylwan i sin ateljé. FOTO: HÅKAN ELOFSSON

– En morgon för många år sedan vaknade jag av en dröm. I drömmen gick jag längs Upplandsgatan och in i en kuriosabutik. Där inne var alla mina ratade gamla teckningar, dåliga skisser, krokier och stilleben, uppklistrade från golv till tak. Inte min konst, men det jag målat för att lära mig måla. Jag bodde i hus på den tiden och hade källaren fylld med alla de alster som i drömmen hängde där inne i butiken.

Nästa dag rensade konstnären Astrid Sylwan sin källare och åkte till sopstationen. Där la hon allt i en container med en kvarn som trasade sönder soporna i botten.

–  Jag ska inte belasta mina barn med mitt konstnärskap om de inte väljer det själva. Arv är komplext. Att stå som enda två arvingar till min konst är inte bara guld och gröna skogar. Det är ett helvete också.

Astrid Sylwan blev ensamstående med två tonårsdöttrar för fyra år sedan, och började då skriva en lista som berättade hur hennes konst skulle förvaltas om hon själv gick bort.

– Listan gick ut på att trygga mina barns ekonomi genom en varsam avyttring. Skydda dem från hyenorna och hjälpa dem på bästa sätt. Jag har sett hur efterlevande planlöst och okänsligt lagt ut hela konstnärskap på auktion. Det är ett övergrepp som ett resultat av okunskap, och ibland interna familjestrider.

”Det allra värsta vore om någon ointresserad, hjärtlös typ köper det på spekulation.”
Astrid Sylwan

Hon säger att det är tydligt att de dödsbon som har förvaltats med kunskap och respekt även har förvaltat konstnärskapet väl. Listan hon skrev för fyra år sedan hade direktiv av typen ”sälj inte mer än ett till två verk om året” och vilka aktörer som kan vara aktuella.

– Nu tänker jag att jag måste titta på det ett varv till. Formulera mig klarare, klokare, och tydligt skriva ner vilka kunniga och pålitliga personer de ska vända sig till. Istället för att skriva exakt hur det ska gå till vill jag lista människor som får något slags veto i hur kvarlåtenskapen ska förvaltas.

 

En skräckartad framtidsvision är att någon fullkomligt förintar hennes konstnärskap genom att ta dåliga beslut. Att någon säljer alla saker på ett bräde och förvaltar det respektlöst, så att det urholkas.

– Det allra värsta vore om någon ointresserad hjärtlös typ köper det på spekulation, ställer det i en källare och tappar bort nyckeln. Att det jag vigt mitt liv åt hamnar i fel händer och försvinner i skuggorna. Drömmen, däremot, vore en genomarbetad retrospektiv utställning. Eller om någon bra, permanent samling köper in flera verk. Man blir så glad när man åker ner till Louisiana, till exempel, och ser hur fint de har förvaltat Kirkebys konstnärskap.


Stig "Slas" Claesson ritar våren 1972. FOTO: NILS CLAESSON

I en fullproppad ateljé vid Nytorget gick konstnären Nils Claesson för drygt tio år sedan och rensade bland sin pappas – konstnären och författaren Stig ”Slas” Claesson – verk. Han och hans två syskon stod som arvingar till en stor samling målningar, illustrationer och tryck.

– Stig var en liten minifabrik. Han gjorde väldigt mycket hela tiden: porträtt, tryck och collage, ofta en sorts brukskonst. Den sista tiden var han väldigt produktiv. Vissa sätter igång och rensar redan i 60-årsåldern, men Stig var inte sådan. Han jobbade på in i det sista nere i Västergötland, med bilder som lagrades i hans ateljé på Nytorget i Malongen. På slutet tålde inte Stig oljefärg, så de sista verken är collage och pastellteckningar på kor, skog och älgar.

Med hjälp av Stig Claessons gallerist Madeleine Odelstierna gjorde syskonen tre likvärdiga högar som de sedan lottade mellan sig.

–  Man måste ta sig an sådant här professionellt och vara beredd att betala för råd. Hitta en neutral person som kan hjälpa till med värdering och uppdelning, som Madeleine i egenskap av expert gjorde för oss. Inte förstöra mer än nödvändigt, men akta sig för att bli slav under ett arv. Det finns så många konstnärsfamiljer som blir sittande med ett slags odefinierad hög av konst eller fastnar i en kollektiv förvaltning. Jag vill inte ta ansvar för ett annat konstnärskap på det sättet, jag vill kunna vara lite krass med Stigs konst. Ett konstnärskap är en sak, en förälder är något annat. Föräldern bor inte i varenda liten grej, säger Nils Claesson.

I samband med ateljérensningen gjorde han även en grovsållning av sådant som han tyckte var mer intressant för forskningen än för familjen. Syskonen satte samman dagboksanteckningar, teckningar och brev samt fyra stora collage som var en sorts blandning av bilder och dagboksanteckningar. Collagen donerade syskonen till Kungliga biblioteket.

”Man måste ta sig an sådant här professionellt och vara beredd att betala för råd.”
Nils Claesson

– Fördelen med att donera till KB istället för exempelvis Moderna Museet är att du slipper det konstpolitiska spelet, som främst handlar om marknad och värde, säger Nils Claesson.

Syskonen har även sålt verk till restaurang Pelikan, som har ett speciellt rum med Stig Claessons konst. På Café Cuvé på Högbergsgatan finns också många verk.

– Jag och mina döttrar har en Facebooksida i Stigs namn och anordnade en vandring i hans barndomskvarter på Södermalm när han skulle ha fyllt 90 år. 2011 visade Kulturhuset utställningen Slas – jag minns dig nog och 2016 curerade min dotter Ilona en utställning med Stigs verk i Skåne. Vi gör en del saker, men inte hela tiden. Det är inget företag vi driver. Rättighetsbiten för bilderna sköter Bildupphovsrätt, och Alis för texter.


Gunilla Sköld Feiler arrangerade en utställning med vännen Kerstin Hanssons konst på Konstakademien 2018. FOTO: GUNILLA SKÖLD FEILER

Bebishuvudet pressar sig ur de spruckna gipslagren, rosenfärgad och med den yrvakna, lite ilskna uppsyn som nyfödda bebisar har. Venus födelse heter skulpturen som Gunilla Sköld Feiler pekar på. Hon berättar att det var en av de första som konstnären Kerstin Hansson gjorde under sin sjukdomstid.

– Botticellis Venus är bilden av den perfekta kvinnan, och Kerstin retade sig så mycket på den. Bröstcancern hade fått henne att känna sig mindre attraktiv. Jag tror att hon bearbetade den känslan genom att rikta sin frustration mot Venusfiguren.

Gunilla Sköld Feiler och Kerstin Hansson lärde känna varandra på Konsthögskolan i mitten av 1970-talet. De hade en nära vänskapsrelation fram till Kerstins död 2015, följdes åt och ställde ut tillsammans vid flera tillfällen.

– Vi hade ett projekt på gång där vi skulle lägga fram en idé till en utställning i Linköpings konsthall. Men cancern spred sig till skelettet och utställningen hanns inte med. Men jag gav henne ett löfte om att genomföra idén efter hennes död, berättar Gunilla Sköld Feiler.

  Kerstin Hansson hade varken barn eller partner och valde i stället att testamentera sitt konstnärliga arv till tre av sina närmsta vänner. Gunilla Sköld Feiler var en av dem.

– Det kan bli komplicerat med uppdelning vänner emellan, men vi hade ett väldigt fint samarbete och kom bra överens.

Hon pekar på några personliga favoriter bland Kerstin Hanssons skulpturer, kvinnofigurer med uppumpade kindben och ankläppar.

– De sabbade kvinnorna sålde också mest på utställningarna sedan, jag tror att människor blev väldigt berörda av dem.

För det blev en utställning, precis som hon lovat. Men bara med Kerstin Hanssons konst. När Gunilla Sköld Feiler hade arbetat med utställningen i flera månader fick hon plötsligt veta att utställningsytan hade krympt till en tredjedel.

”Det kan bli komplicerat med uppdelning vänner emellan, men vi hade ett väldigt fint samarbete och kom bra överens.”
Gunilla Sköld Feiler

– Jag skulle visa Kerstins livsverk och min egen konst parallellt. Tanken var att det skulle vara i dialog, men det kändes plötsligt helt omöjligt. Så jag fick ett löfte om att få göra min del senare.

När utställningen Det är ju jag visats i Linköping, gick den direkt vidare till Konstakademin i Stockholm. I en recension från 2018 skriver Dagens Nyheters konstredaktör Birgitta Rubin att curatorn, konstnären Gunilla Sköld Feiler, gjort en sådan rolig, rytmisk och genomtänkt utställning att det lyfte Kerstin Hanssons konst ännu ett snäpp.

– En konstnärskollega sa vid något tillfälle att man borde ha mig som vän om man dör. Arbetet med Kerstins arv har naturligtvis tagit mycket tid från mitt eget konstnärskap. Men Kerstin ställde inte ut så ofta, hon jobbade inte så mycket på det. Det blev så otroligt viktigt att göra den stora presentationen av hennes konst på grund av det. Och så kände jag att hon inte försvann. Hon fortsatte att leva för mig, och andra, genom sin konst.

 

RÅD FRÅN EXPERTERNA

Följerätt och reproduktionsrätt
Sofie Grettve von Rosen är jurist på Bildupphovsrätt. Hon tycker att man som konstnär i ett första skede ska skriva en viljeförteckning. Den kan vara skriven med ganska enkelt språk och sedan användas som tolkning för att eventuellt formulera om i mer hårda juridiska begrepp. I slutändan bör man vända sig till en familjerättsadvokat, som kan berätta vad man kan styra genom ett testamente.
– När ett verk av en död konstnär säljs får arvtagaren rättighetspengar, det kommer som följerätt. Vissa konstnärer väljer att testamentera bort hela det konstnärliga arvet, inklusive rättigheter, till konsthallar eller andra institutioner. Då blir inte följerätten aktuell för arvingarna. Reproduktionsrätt handlar om rätten att framställa många exemplar av ett verk. Vi på Bildupphovsrätt kan berätta vilka rättigheter som gäller. Licensiering av rättigheter kan man göra själv eller genom till exempel Bildupphovsrätt. Och även som arvinge kan du söka juridisk hjälp av en familjerättsjurist

Olika förvaltningsformer
FÖRETAG
– Fler och fler arvingar startar aktiebolag för förvaltning av ett konstnärskap. Viktigt att tänka på är att man då gör en överlåtelse från en privatperson till en juridisk person. Om du säljer bolaget, säljer du även rättigheterna. Picassofamiljen ville inte lägga över förvaltningen på en organisation, utan har startat ett eget företag och gjort en business av det hela, säger Sofie Grettve von Rosen.
STIFTELSE
– För att ta kontroll över ditt arv kan du initiera en stiftelse där du kan skriva en urkund och bestämma vad stiftelsen ska göra med dina pengar, säger Sofie Grettve von Rosen.
– Vill man sätta upp en stiftelse bör man förbereda för det och fundera på vem som ska sitta i styrelsen för den, hur den ska finansieras och vad den ska göra. Efter att Hertha Hillfons kvarvarande konst sålts på auktion bildades en stiftelse som lyckades driva utställningsverksamhet på Skeppsholmen ett tag, men de tvingades slå igen när kostnaderna blev för höga. De flesta konstnärshem går inte runt bara på verksamhetsintäkter, utan delfinansieras med offentliga eller andra bidrag eller med avkastning på ett grundkapital. Det betyder att det krävs en plan för hur verksamheten ska finansieras och ofta hårt arbete från några eldsjälar, säger Hanna Altmann, som forskar på organisering kring konstnärsarv och kulturarv.

DONATION
– Donera kan man göra, men det är inte säkert att redan etablerade institutioner har möjlighet att ta emot en donation. Ann-Sofie Back hittade till exempel ingen som ville ta emot hennes omfattande modearkiv. Det finns ett roligt citat i en DN-artikel om hur panikslagna de skulle bli på Moderna Museet om Hilma af Klint-samlingen plötsligt skulle dumpas där. Något som är värdefullt kulturhistoriskt eller finansiellt, kan samtidigt vara väldigt kostsamt att underhålla, och genererar inte nödvändigtvis intäkter i samma paritet, säger Hanna Altmann.

Lager och arkiv
Hannah Altmann menar att hur konstnärsarv ska förvaltas beror på vad man vill och hur situationen ser ut.
–I alla arvsskiften gör man de efterlevande en tjänst genom att vara tydlig med vad man tänkt sig ska hända efter ens död. En omfattande samling behöver till exempel en lagerlokal. Anteckningar och skisser som inte gjorts i arkivbeständigt material behöver tas om hand, inventeras och katalogiseras. Det kan kosta tid och pengar, som de efterlevande kanske inte har möjlighet att lägga.