Den stora konstklyftan

TEXT: 
Olle Niklasson
BILD: 
Ebba Bonde
För ett par decennier sedan hade de flesta konstnärer en dräglig yrkestillvaro. I dag lever allt fler konstnärer på gränsen till fattigdom, samtidigt som de som tjänar mest tjänar ännu mer. Olle Niklasson skriver om hur en rad politiska beslut håller på att urholka konstnärskårens mellanskikt och hur en helhetssyn på branschen är enda räddningen.

Karin Wikström är en av Sveriges uppskattningsvis sextusen bildkonstnärer. Efter att under åttio- och nittiotalet ha genomgått KV:s konstskola, Hovedskous målarskola och slutligen Konsthögskolan Valand, debuterade Karin med en utställning på Stenasalen i Göteborgs Konstmuseumk1995. Under 21 år som professionell bildkonstnär har Karin ställt ut separat på gallerier och i konsthallar från Östersund i norr till Malmö i söder och utöver det deltagit i otaliga grupputställningar. Karin är representerad på Moderna museet, Göteborgs konstmuseum, Borås konstmuseum, Sundsvalls museum, Nordiska Akvarellmuseet, Saltarvets konsthall, Teckningsmuseet i Laholm och Malmö konstmuseum. Statens Konstråd har köpt in hennes verk och hon har fått både två- och femåriga arbetsstipendier från Konstnärsnämnden.

Men Karin har fått det allt svårare att försörja sig på sin konst.

2016 ställde Karin Wikström ut separat på Vargåkra Gård i skånska Österlen och utöver det deltog hon i två grupputställningar, på Strandverket i Marstrand och Sturehofs höstsalong i Stockholm.

Och i år?

– Nej. Jag tror inte jag har nånting.

Det är första gången sedan Karin gick ut Valand som hon inte har en enda utställning inplanerad.

Karin Wikström tillhör en grupp konstnärer som är yrkesverksamma, heltidssysselsatta och högutbildade. Konstnärer som ställer ut regelbundet, blir recenserade och får utsmyckningsuppdrag från stat, landsting och kommuner. Som förutom att de belönas med stipendier själva sitter med i referensgrupper och stipendienämnder. Väletablerade målare, skulptörer och konsthantverkare vars namn i en del fall är riksbekanta och som, till skillnad från konstnärernas ekonomiska toppskikt och dess underklass, återfinns på varje position i konstens näringskedja. Vi kan kalla dem konstnärskårens mellanskikt. Det är de som utgör den samlade drivkraften i svenskt konstliv. För ett par decennier sedan hade de en dräglig yrkestillvaro. Idag lever många av dem på gränsen till fattigdom. Vad har egentligen hänt?

För ett par decennier sedan hade de en dräglig yrkestillvaro. Idag lever många av dem på gränsen till fattigdom. 

Konstnärsnämndens senaste rapport, Konstnärernas demografi, inkomster och sociala villkor, som presenterades i december 2016, illustrerar situationen mycket tydligt. Svenska bildkonstnärers sammanräknade förvärvsinkomst 2014 var 13 000 kronor före skatt. Det kan jämföras med 18 200 kronor som var snittet för hela konstnärsgruppen: författare, musiker, skådespelare, regissörer med flera, eller med medianen för hela Sverige, som är 24 200 kronor, alltså nästan dubbelt så mycket.

Det här är inkomstklyftor som dessutom växer. Enligt samma undersökning har Sveriges befolkning fått en genomsnittlig inkomstökning på 18 procent mellan 2004 och 2014 medan bildkonstnärernas inkomster minskade med åtta procent under samma tidperiod. Och för att ytterligare sätta ljuset på konstnärernas situation: andelen med noll kronor i sammanlagd förvärvsinkomst ökade från 5,3 till 8,4 procent.

De ökande klyftorna återfinns dessutom i ännu högre grad inom själva konstnärsgruppen. Sannolikt finns ingen yrkeskår där gapet mellan de högsta och lägsta inkomsterna är lika stort med ett spann som sträcker sig från noll kronor till över miljonen i årsinkomst.

Under den senast mätta tioårsperioden har de fattigaste konstnärerna fått en inkomstförsämring med hela 67 procent medan de med de högsta inkomsterna istället har fått en förbättring med 14 procent. Om 67 procent låter som en ofattbart stor siffra blir det när det handlar om inkomster på 7 000 kronor om året, vilket är den övre gränsen för de tio procent som tjänar minst, i kronor och ören inte så extremt som det låter. Bara ännu lite fattigare.

Tyvärr är det just de ökade klyftorna som är den stora svagheten i Konsnärsnämndens rapport. Man ägnar förhållandet en ynka tabell av sammanlagt 101, trots att denna enda tabell mycket tydligt visar på att inkomstspridningens ökning är en av de största förändringarna inom konstnärskåren.

Ökade klyftor är nu inget som är isolerat till konsten. Motsvarande utveckling där såväl låg- som höglöneanställningarna på svensk arbetsmarknad ökat mer än mellanlöneanställningarna har varit tydlig under hela 2000-talet.  Även om det inte går att dra en direkt parallell mellan anställda lönearbetare och konstnärskollektivets egenföretagare så finns där ändå en tydlig relation, och i nedgångar har staten traditionellt trätt in med åtgärder för att ge kulturutövare och konstnärer ekonomiska möjligheter att utöva sina yrken. Statens stöd till de enskilda konstnärerna består dels av Konstnärsnämndens arbetsstipendier, dels av den individuella visningsersättningen av offentlig konst och MU-avtalet om ersättning vid utställningar. Arbetsstipendier har delats ut sedan 1976 och har inte förändrats utöver index, medan visningsersättningen har skrivits upp något mer. 2010 avskaffade den borgerliga regeringen den statliga inkomstgarantin, det som ibland kallas konstnärslönen, och som garanterade mottagaren fem basbelopp livet ut och ersatte den med tioåriga långtidsstipendier, som idag innehas av sammanlagt tio bild- och formkonstnärer.

Även små förändringar i stipendie- och ersättningssystemet kan få stora återverkningar inom bildkonstnärskåren och absolut störst bland mellanskiktskonstnärerna. Konstnärer i toppskiktet är inte beroende av arbetsstipendier, de är oftare mottagare av internationella konstpriser.

En stor förändring med den borgerliga kulturpropositionen 2010 var att regionerna fick större beslutanderätt över de statliga kulturpengarna genom kultursamverkansmodellen. Regioner och landsting blev nu de största regelbundet återkommande investerarna i svensk konst, framförallt genom enprocentsregeln. Regeln som kom till redan 1937 för att stödja svenska konstnärer och få ut konst till folket följs idag av de flesta landsting och regioner, och även av allt fler kommuner även om deras konstanslag är betydligt mer blygsamma.

En tydlig tendens som har påverkat mellanskiktkonstnärernasmellanskiktskonstnärernas ekonomi det senaste decenniet är det offentligas övergång från löskonstinköp på gallerier till allt fler upphandnligarupphandligar av gestaltningsuppdrag.

Anders Olofsson, inköpssamordnare på Statens Konstrådkonstråd, motiverar förändringen i sättet att köpa konst med att myndigheterna har fått förändrade behov.

– Arkitekturen har ändrat karaktär. Det finns färre väggar att hänga konst på vilket beror på att kontor idag mer består av landskap och öppna gemensamhetsytor. Men det beror också på att statliga myndigheter i allt högre grad hyr in sig i kommersiella fastigheter istället för att bygga själva och det gör att behovet av löskonst som ska hänga länge inte är lika stort som tidigare.

Kursändringen när det gäller löskonstinköpen har på kort tid inneburit stora inkomsttapp för mellanskiktskonstnärerna i och med att utvecklingen går mot att allt färre konstnärer får allt större uppdrag. Ofta är det också de största och mest namnkunniga konstnärerna som vinner de stora uppdragen. Mellanskiktskonstnärerna, som tidigare kunde räkna med en viss försäljning till regioner och landsting ur gallerierna, blir nu många gånger helt blir utan.

I Västra Götalandsregionen hade inköpen från gallerierna minskat med nästan 80 procent mellan 2010 och 2015. För flera Göteborgsgallerier har regionens ändrade inköpspolicy, med både fler uppdrag och merfler inköp direkt från konstnärer, inneburit en smärre katastrof. På fem år tappade några av de ledande gallerierna, Galleri Thomassen, Galleri Aveny, Galleri Anna H och Galleri 1, från olika nivåer, 90 procent av sin försäljning till VG-regionen. ”Marginellt” menade Richard Sangwill, chef för konstenheten, i en intervju i Göteborgs-Posten och apropå galleristernas situation kommenterade han:

– Gallerierna är inte vårt ansvar.

Svenska Galleriförbundet är en rikstäckande sammanslutning av cirka 45 svenska konstgallerier, och regionernas agerande har förstås inte gått obemärkt förbi. Ben Loveless, ordförande och aktiv gallerist på Galerie Nordenhake i Stockholm, räknar ur minnet upp ett tjugotal gallerier som antingen stängt, tvingats flytta till billigare adresser, gått ihop med andra eller bytt inriktning för att överhuvudtaget klara verksamheten.

Trots bilden av galleridöd som Ben Loveless målar upp är de marknadsmässiga förutsättningarna för att driva ett kommersiellt galleri ändå överlägset bäst i Stockholm. Situationen i resten av landet kan mycket väl illustreras genom Helena Trenk, konsthandläggare i Region Skåne, som menar att det har blivit svårare att via inköp till Region Skånes konstsamling stimulera konstlivet i Skåne, utan att ge avkall på avgörande faktorer som kvalitet och bredd i representation och uttryck.

– Det är svårt att hitta gallerier i Skåne som har kvalitativa utställningar med konstnärer som ännu inte är representerade i samlingen eller med konst bestående av mindre vanliga konstnärliga tekniker och uttryck, eftersom många gallerier lagt ner eller flyttat från Skåne, framförallt från Malmö.

Det är med andra ord ingen slump att Region Skåne åren sedan 2010 spenderat mer pengar utanför än i regionen, och där Stockholmsgallerier står för försäljningen av merparten av den konst som sedan hängs i Skåne.

Ola Gustafsson flyttade sitt Elastic Gallery från Malmö till Stockholm 2014. Ekonomin var en starkt bidragande faktor men ska man se till konstens hela näringskedja är den mer komplicerad än en enkel transaktion.

– Marknaden för samtidskonst finns i Stockholm, men man vill ju också att varje utställning ska ge konstnären nya möjligheter som förutom eventuell försäljning kan innebära besök av museer, curatorer och press, vilket i sin tur genererar nya möjligheter att ställa ut, i biennaler, grupputställningar och så vidare. Den typen av besökare finns till största delen i Stockholm.

Ben Loveless pekar också på att galleriernas ekonomi blir en faktor när det gäller kvaliteten på svensk konst generellt.

– Sämre ekonomi kan göra att gallerierna tenderar att göra mer kommersiella utställningar vilket leder till en minskad dynamik för hela konstscenen, inte bara nationellt utan också att Sverige som konstland och svensk konst betraktas som mindre intressant internationellt.

Malmögalleriet Leger hade ett bra år 2016, mycket beroende på att man ställde ut tre kommersiellt gångbara konstnärer: Martin Wikström, Max Book och Björn Wessman. Yan Leger, en av ägarna, kommenterar.:

– De tre utställningarna var en stor del av anledningenanledningarna till att vi omsatte efter våra mått mätt mycket pengar. Annars är konstsituationen i Malmö i ett beklagligt läge.

Björn Paijkull har tillsammans med hustrun Birgitta drivit Galleri 1 i Göteborg sedan 1971 och ställer när detta skrivs ut skulptören Berit Lindfeldt. Det är utställningens sista dag och en skulptur är såld till Statens konstråd, en är reserverad för Borås konstmuseum. Om boråsarna bestämmer sig för att köpa verket uppgår den samlade försäljningen till mindre än hälften av vad galleriet måste sälja för att få utställningen att gå runt ekonomiskt. Har Galleri 1 råd att ställa ut Berit Lindfelt igen? Kommer ekonomin att diktera villkoren för nästa säsong?

Björn Paijkull drar lite på svaret.

– Vi har hållit på så länge och har så många konstnärer i vårt stall som vi vill och måste visa – och där handlar det inte om ekonomi – men det är klart att med debutanterna hamnar man i ett annat läge, även om man tycker att de är bra.

Stefan Andersson driver tillsammans med Sara Sandström Nilsson galleriet Andersson/Sandström i Stockholm. Stefan startade Galleriförbundet och var under många år dess ordförande. Han är också en av initiativtagarna till Sveriges största konstmässa, Market. Andersson/Sandströms Umeåfilial är ett av gallerierna som stängts nyligen och Stefan Andersson menar att polariseringen inom konstnärskåren också finns i gallerinäringen, med ett fåtal gallerier, huvudsakligen Stockholmsbaserade, som kan existera på marknadsmässiga villkor.

– En handfull, tio-femton kanske, omsätter fem till femton miljoner, och drivs affärsmässigt, men merparten av gallerierna omsätter kanske en miljon och drivs av en idealist, som är gift med någon som har en fast lön, har ett fast jobb själv eller en liten förmögenhet som man knaprar på, och har öppet på torsdagskvällar och helger.

Stockholms dominans sett till hela den svenska konstscenen är i det närmaste total med museerna, de största gallerierna, de mest prestigefyllda utbildningarna, de flesta konstnärerna i toppskiktet och där finns också marknaden.

Göran Hellström, som idag driver ett galleri på Vargåkra Gård, startade tidskriften Konstvärlden för 25 år sedan och har bevakat marknaden längre än de flesta på den svenska konstscenen.

– Konstmarknaden har mer och mer koncentrerats till Stockholm och detden drivs av att antalet förmögenheter har ökat i Sverige. Matematiken är enkel. Om X procent köpte konst förr och samma X procent gör det nu, så har kundkretsen ökat tack vare att populationen av rika människor har ökat. Dessa förmögna köper konst av olika skäl och ett av dessa är att man tror att den konst man köper ska öka i värde. Den faktorn är rätt väsentlig.

Det innebär samtidigt att vi får en typ av investeringskonst, säger Mårten Castenfors, chef för Liljevalchs konsthall.

– De här människorna är fullständigt ointresserade av mellanskiktskonstnärerna. De köper inte en målning som är bra för 8 000. För dem är det bara intressant om den kostar 80 000 på rätt galleri.

I klyftan mellan Stockholm och resten av landet uppstår också en situation där den klassiska karriärvägen som kanske börjar i ett mindre landsortsgalleri, för att sedan stegvis gå mot större och bättre gallerier, håller på att spela ut sin roll.

– Idag skulle jag säga att du är betydligt intressantare som konstnär om du inte har en historia av utställningar på mindre gallerier. Det ger en helt annan möjlighet till lansering av ditt konstnärskap, menar Stefan Andersson.

Detta bidrar också till att den enskilde konstnären riskerar att hamna i en komplicerad sits när det gäller prissättningen, vilket många gånger är avgörande för en konstnärs ställning och status på marknaden.

Karin Wikströms galleri i Stockholm, Galleri Peter Bergman, som hon samarbetat med i ett flertal år, är ett av många som stängt, och utan ett galleri i Stockholm är det betydligt svårare att överleva som konstnär. I Göteborg ställer Karin ut på Galleri 1 men prissättning på galleriutställningar blir allt mer en svårhanterlig balansakt.

Att svenska bildkonstnärer befinner sig i en nedåtgående spiral konstateras med en deprimerande regelbundenhet. 

– Om mina verk ställs ut ute i landet är jag för dyr och ställs de ut i Stockholm är de för billiga, sammanfattar Karin.

En situation som hon är långt ifrån ensam om. Och den som har ett fast samarbete med en Stockholmsgallerist befinner sig i samma dilemma fast på en annan nivå ekonomiskt. Flera konstnärer vittnar om att prisbilden i Stockholm gör det omöjligt att ställa ut någon annanstans i Sverige, och den som då inte har ett internationellt gångbart namn med försäljning utomlands är hänvisad till att bara ställa ut i Stockholm.

Att svenska bildkonstnärer befinner sig i en nedåtgående spiral konstateras med en deprimerande regelbundenhet. Men för att ta fram åtgärder för att förhindra ett fritt fall måste man se den samlade bilden. Inte fastna i något enskilt problemområde och lappa lite här och där.

Det har inte saknats undersökningar, rapporter och avhandlingar som beskrivit konstnärers situation efter sekelskiftet 2000. Bara den här texten har ett underlag på femtonstycken plus ett mindre antal böcker. De flesta handlar om konstnärernas ekonomiska situation och samtliga konstaterar att bildkonstnärer lever under mycket knappa förhållanden. Problemet är att man i texterna nästan undantagslöst betraktar konstnärskåren som en homogen grupp yrkesutövare när inget kunde befinna sig längre från sanningen. De ekonomiska klyftorna är milsvida: ett litet antal namnkunniga miljonärer, en stor grupp i botten där det ekonomiska utbytet av konstnärskapet är försumbart, som bäst, och ett mellanskikt med en sammanlagd årsinkomst som ingen på svensk arbetsmarknad skulle acceptera.

Den här klassindelningen har förmodligen sett likadan ut åtminstone sedan sent 1960-tal, det som håller på att hända nu är en polarisering som bara tilltar. Det allvarliga med detta är att med ett krympande antal mellanskiktskonstnärer försvinner också huvuddelen av dynamiken och rörelsen i svenskt konstliv.

Vill man göra något åt problemet måste det först identifieras, men tyvärr är sjukdomsinsikten svag, vilket inte minst illustreras av det svar Ann Larsson, Konstnärsnämndens chef och direktör, ger på frågan om varför inkomstspridningen gavs minimalt utrymme i rapporten Konstnärernas demografi, inkomster och sociala villkor.

– När man gör en undersökning måste man välja och du får ju andra tabeller.

Politiker har periodvis bäddat för att en förbättrad privatekonomi skulle bidra till att stödja konst och kultur, men historiskt sett har privatkonsumtion aldrig kunnat bära kulturen. Oavsett från var på höger-vänsterskalan man betraktar det hela – och de politiska skiljelinjerna är sällan så tydliga som här – så har samhället alltid fått stå för stödet. Tyvärr har flera politiska beslut under de senaste åren varit kontraproduktiva när det gäller mellanskiktskonstnärerna.

Samverkansmodellen har i förlängningen inneburit att större uppdrag har koncentrerats till ett mindrefärre antal väletablerade konstnärer och slagit mot inte bara mellanskiktskonstnärerna direkt, utan också mot många gallerier där de haft möjlighet att ställa ut, möta en publik och kunnat sälja sina alster. En bredare tillämpning av enprocentsregeln är i grunden bra, men för att den ska ge positiva resultat för hela konstnärskårens ekonomi måste man se hela konstnäringskedjan, och hur olika aktörer och politik påverkar varandra. 

Också när det gäller brödjobben, en nödvändighet för mellanskiktskonstnärerna som dessutom står för merparten av den konstnärliga undervisningen i Sverige, har två politiska beslut dragit undan mattan för försörjningsmöjligheterna.

Det första är att ämnet Estetisk verksamhet togs bort ur läroplanen för gymnasiet 2011 som ett resultat av den borgerliga regeringens utredning Framtidsvägen. Ämnet hade funnits som kärnämne i läroplanen sedan 1994 och under 17 år bidragit till att ge många bildkonstnärer kompletterande inkomster. Det andra var införandet av lärarlegitimation som från 1 december 2013 blev ett krav för att kunna anställas och sätta betyg. Också detta ställde många konstnärer utanför arbete i den svenska skolan.

När det gäller marknaden har galleriernas situation belysts, och till detta kan man lägga att konstföreningarna under de senaste femton15 åren halverats till antalantalet. Historiskt har dessa varit en pålitlig inkomstkälla inte bara för konstnärer som ställt ut på gallerierna, utan också för direktförsäljning i ateljén.

Den kraftiga koncentrationen till Stockholm, som skapar en andra- och tredjedivisionstillvaro i resten av landet, är också ett bekymmer där mellanskiktskonstnärer ställs inför tvånget att flytta till Stockholm för att kunna försörja sig, men också för att knyta kontakter och få exponering utåt. Att konstbevakningen i media får allt mindre utrymme gör också att det blir ett större fokus på de publikt största namnen på mellanskiktets bekostnad.

Om konstnärskårens polarisering också betyder att det finns en mellanskiktspublik som krymper i motsvarande grad är svårare att belägga, men att förlusten av det bildningsideal som nyliberalismen raderade ut och som tidigare var en del av det breda konstintresset inte har gynnat mellanskiktskonstnärerna är uppenbart.

Svensk konst är illa ute om utvecklingen fortsätter i en riktning mot att majoriteten blir hänvisade till att konkurrera om utrymmet på vårsalonger och konstrundor, medan ett litet fåtal når framgång som investeringsobjekt.

Artikeln är skriven med stöd från Västra Götalandsregionens essästöd.