Brev från en konstnär

TEXT: 
Sofia Tolis
BILD: 
Efthymios Voudris
”Jag vet inte, jag har aldrig haft …”

Jag vet inte, jag vill bara berätta hur det är. En klasskamrat från gymnasiet sa en gång: ”Tänk att du bor på Kungsholmen.”

   ”Ja, hur menar du?” frågade jag.

   ”I en våning,” sa han och fortsatte: ”Tänk att du har ateljé!”

   Vi hade inte setts på åratal, och jag hade inte stolthet nog att säga som det var. Jag bodde i en etta med min son, där jag själv sov i köket sedan tjugo år och med ett källarrum som arbetsplats för mina i och för sig många utställningar.


Sofia Tolis, Konstnärens Mekka, glaserat stengods, 2019, människostorlek.

   Jag vet inte, men jag brukade aldrig tänka på de ständiga underskotten, kris och utanförskap i samhället, men nu har jag börjat göra det. En sak hade jag redan vid uppbrottet från min sons far bestämt mig för, och det var att arbetslivet räcker längre än kärleken och att aldrig ge upp det.

Jag vet inte, men jag borde ha skyddat mitt barn bättre. Men hans far, högutbildad med stabil inkomst och som gift om sig, jag vet inte ens om han existerade. Jag tillät mig inte att tänka på det, att varje gång mitt barns skola arrangerade utflykter, ja, då fanns han inte. Jag tror inte ens att min son har en far. Straffet vinande i luften, att hålla tillbaka pengarna då det väl är tänkt att man ska dela lika?

   Jag tror att jag har raderat dessa år och hur jag stretade på liksom med huvudet i orkan och hård vind, som om jag inte skadades alls av hans ekonomiska sanktioner. De psykologiska straffen, mot mig, mot sonen, som han satt i huset och delade ut, villan med två våningar och bilarna, allt detta som inte finns för allt är bara påhittat.

Jag vet inte, men mina vänner var som jag. De var konstnärer och de ritade skisser åt mig och kom på idéer kring hur sängen i köket skulle kunna gå att hissa upp i taket eller fällas in mot väggen. Det var trångt, och jag vill bara ge en bild av ett liv med stor uppfinningsrikedom, där sonens flickvän i tonåren allt som oftast bodde hos oss. Tre människoliv i en etta, och jag serverade dem frukost på det lilla bordet i rummet bara för att slippa visa hur påvert det var med kastruller lastade på sängen medan teet kokade.

Åren gick och ingen i mitt barns skola förstod hur knapp tillvaron var, ingen fick syn på det. Jag tog uppdrag och fotograferade skolklasserna från ettan till sexan, gruppfoton och porträtt, och sedan framkallade jag dem i min källare.

   Men vissa föräldrar betalade inte för korten, alla berömde mig och sa att de var stor konst, men hur jag än ansträngde mig kom pengarna inte in i systemet. Jag tänkte på annat, de anlände inte. Jag var redan på väg till nästa uppdrag och brydde mig till slut inte om vilka som hade betalat och inte.

Denna bekännelse kom häromdagen då jag satt och pratade med en kollega från Konstfack. Hon är ensamstående precis som jag och med en son som jag. Hon lyssnade och sedan sänkte hon axlarna. Ur munnen kom en stor suck. Hon kände igen sig. ”För mig är det samma sak”, sa hon. ”Alla omkring mig har trott att en manlig släkting har stöttat mig ekonomiskt under alla år. Snarare har han lurat mig på pengar. Allt har jag gjort själv.”

   ”Varför straffas vi?” frågade kollegan.

   ”Därför att vi klarar oss utan män, tror jag.”

Jag tänkte på Camille Claudel. När hon och -Rodin hade brutit upp gick det bara utför med henne. Hon blev utestängd från affärerna, hon var ensam, brinnande av skaparkraft. Till slut marscherade en trupp poliser in i hennes ateljé, grep henne och förde henne till ett mentalsjukhus. Hennes bror skrev på papperen så att hon hölls inspärrad till sin död.

Det hade räckt med att hon var gift och tillhörde någon.

Varför ska jag behöva förklara detta?

Sofia Tolis är konstnär och poet, född 1968 i Stockholm där hon bor och verkar. Nyligen travesterade hon konstnärens situation i utställningen Konstnärens Mekka. Allegorin om stekta sparvar som flyger in i gapet på någon som bara lutar sig tillbaka och tar emot myntades av de gamla grekerna och är sinnebilden för lättjan som dödssynd. Man kan se verket som en besvärjelse, att bryta onda cirklar och hoppas på bättre tider.