Ateljédilemmat i Stockholm

TEXT: 
ROBERT STASINSKI
BILD: 
ANNE-LI KARLSSON
Stockholm stads nya ateljéstrategi innebär planer på hundratals fler ateljéer och mer pengar i ateljéstöd. Samtidigt hotas de största ateljéföreningarna av nedläggning när lokaler rivs och hyror chockhöjs. KONSTNÄREN försöker få grepp om ateljéfrågan i landets mest konstnärstäta kommun.

Första gången jag besökte ateljéhuset Wip:sthlm slogs jag av hur många konstnärsateljéer som verkade rymmas i vad som utåt sett är en oansenlig kontorsbyggnad i ett industriområde. Men så fort jag klev upp för trapporna och in i den moderna ateljémiljön verkade det knappt finnas någon gräns för hur välplanerad byggnaden var. Stockholms bästa ateljéhus, var det många som menade när ateljéerna stod klara, men när jag kliver in nästan tio år senare är det inte för att beundra lokalerna, utan för att försöka förstå varför allt detta ska rivas.

– Vi jobbar idag tillsammans med kulturförvaltningen och fastighetskontoret för att hitta en ny plats för oss att flytta till, säger ordförande i Wip:sthlms styrelse, konstnären Anna Ridderstad, som också leder arbetet inför flytten. Vi har i dagsläget hittat en lokal, men det är inte helt klart ännu med kostnaderna och organisationsformen.

Tillsammans med arkitektbyrån Codesign och kulturförvaltningens nyrekryterade kulturlots Katrin Behdjou Arshi har man sedan nästan två år tillbaka sökt en fastighet som kan motsvara Wip:sthlms 83 ateljéer på två våningsplan fördelat på över 90 konstnärer. Eller ännu fler, om Anna Ridderstad får välja.

– Senare i år kommer ett beslut tas i kommunfullmäktige kring detta och vi tror vi ska finna något bra, men det är ju möjligt att vi inte kan få ihop något och tvingas upplösa föreningen. Smärtgränsen för hur höga hyrorna kommer att kunna bli är ju fortfarande långt under marknadshyrorna, berättar hon.

Det finns idag cirka 450 kommunalägda ateljéer i Stockholm och ytterligare era hundra privatägda, den exakta siffran är det idag ingen som vet. Utifrån siffror från bland andra KRO och Bildupphovsrätt i Sverige är minst 2 500 konstnärer verksamma i Stockholm, men den verkliga siffran kan vara mycket högre.

Ordet ”ateljé” eller den äldre termen ”atelier” kan för många konnotera en romantisk miljö där en enskild konstnär, arbetandes i plastiska tekniker, uppe i ett loft med torftig inredning utför storverk. Men en ateljé idag kanske snarare ska ses som ett laboratorium, ett kontor, en musikstudio, ett mörkrum eller ett datorlabb, ibland tillfällig, kanske även utan fast adress. Konstnärsrollen och det konstnärliga skapandet har förändrats i grunden under det senaste halvseklet, och frågan är hur konstnärens ateljé egentligen passar in i denna utveckling?

Den socialkritiska vändningen som sedan 1970-talet befästs inom konsten har belyst de flesta av konstens domäner, så som galleriet, museet, kulturmyndigheten, konstskolan och konstkritiken. Men ett område är historiskt sett eftersatt som föremål för kritisk analys – konstnärens ateljé. Den fysiska och symboliska plats där konsten produceras och som är av yttersta vikt för att kunna utveckla en konstscen, oavsett om det är en metropol eller by, något som allt fler börjar argumentera för.

Stockholm finns idag två viktiga system för offentligt ateljéstöd – det ena är direkta hyresbidrag och det andra är stadens egna ateljéer och ateljébostäder som finns i kommunägda fastigheter, och vars hyror generellt ligger en bra bit under marknadshyran. Stadens offentliga stöd, som även finns i ett dussintal andra svenska kommuner, är idag en av få möjligheter som ges av det offentliga för
att befrämja konstnärers möjlighet att arbeta kontinuerligt, över längre tid med sitt konstnärskap. Stödet är extra viktigt eftersom era studier, exempelvis av KRO, visar att inkomsterna för konstnärer de senaste åren stått stilla eller till och med har minskat, i förhållande till den generella prisökningen och inte minst den konstanta boprisökningen. Trots kommunens omfattande stödsystem för konstnärsateljéer har ändå en mängd problem uppstått.

– Konstnärer anger ibland att de delar ateljé, men i många fall är en av dem i praktiken andrahandshyresgäst, vilket leder till att de inte får ersättning mot basis av det indirekta besittningsskyddet, säger Sofie Grettve, jurist på KRO. De har alltså inte rätt att få ekonomiskt skydd omfattande en årshyra, som man annars kan erhålla vid en vräkning. De som hyr i andrahand skulle istället behöva stå med på kontraktet för att det här ska fungera, menar hon, och tillägger att hon får in så mycket som ett ärende i veckan kring detta.

Ett annat problem kan uppstå i organiseringen av ateljéer i ateljéföreningar. Många konstnärer uppger en rad fördelar med att vara flera som organiserar sig i en ateljéförening, som en mer samlad kompetens och starkare förhandlingsmöjligheter gentemot en hyresvärd. Men det kan också leda till att den enskilda konstnären känner sig maktlös och överkörd av föreningens styrelse, berättar Sofie Grettve.

– Exempelvis om föreningen inte vill få dit hälsovårdsmyndigheten och miljöförvaltningen för att man är rädd för att få lokalen granskad, då man är rädd att inte ateljén uppfyller standarden. Då kan konstnären i värsta fall sitta i en ateljé där hen får astmaattacker eller liknande på grund av kemikalier i en lokal som inte är hälsosam.

Sofie Grettve upprepar det som era andra också bekräftar, att bristen på ateljéer skapar många konflikter inom en grupp som borde hålla ihop och stå på samma sida. Så hur arbetar Stockholm stad med att minska trycket och konflikterna?

Enligt kulturborgarrådet Roger Mogert ser man i kommunen på frågan med högre prioritet än tidigare. Och visst verkar det röra på sig i ateljéfrågan
i Stockholm med ett flertal utredningar kring hyressättning, lokalbehov och ateljéstöd. I slutet av 2016 klubbades dessutom en ateljéstrategi för de kommande tre åren i Stockholm. Men politikernas budskap är dubbelt. I översiktsplanen för Stockholm, antagen av kommunfullmäktige 15 mars 2010, står att ”kulturlivet är en av grundpelarna” och att ”regionen är också centrum för den svenska kulturindustrin när det till exempel gäller bokförlag, skivbolag och design” men ingenstans nämns konstnärliga arbetsplatser eller ordet ”ateljé”.

Trots detta menar Anna Rygård, strateg inom stadsutveckling på Stockholms stads kulturförvaltning att tendensen är positiv för ateljéfrågan.

– I den kommande översiktsplanen för Stockholm har vi jobbat fram ett nytt förslag, som handlar om att vi måste ha med frågan om var kulturverksamheter ska kunna ta plats i den fortsatta utbyggnaden av staden.

Anna Rygård menar att det nu finns ett genuint politiskt intresse för ateljéfrågan som spänner över de flesta områden och partilinjer.

– För några år sedan började vi kunna läsa i den årliga budgeten från stadshuset att den politiska ledningen ville att vi skulle prioritera två typer av lokaler – det ena var kulturella samlingslokaler och det andra var konstnärsateljéer.

I december förra året klubbades alltså den nya ateljéstrategin 2017–2020 i kulturnämnden och fastighetsnämnden, framtagen av kulturförvaltningen och fastighetskontoret. Kulturnämnden har också beslutat om en höjning av ateljéstödet från 1 000 kronor till 1 500 kronor per månad men även en betydande expandering av dagens 580 konstnärer som erhåller stöd till ca 855 stycken till år 2020. Redan i år har man märkt en förändring, enligt handläggaren Hampus Larsson på enheten för kulturstöd på kulturförvaltningen.

– I den senaste omgången har ansökningarna ökat med 100 personer per år, säger han. Det kan vara en av effekterna av att vi har haft er informationskampanjer, något som också föreslogs i ateljéstödsutredningen. Vi håller även på att utveckla ett förenklat, helt digitalt ansökningsförfarande, men själva implementeringen av utredningens förslag, såsom höjning av stipendiet och eventuellt införande av arbetsprover från de sökande, ska vi börja med nu.

I strategidokumentet lyfts flera internationella exempel upp på ateljéarbete, exempelvis London och Berlin, som arbetat med olika ekonomiska modeller för att stärka ateljébeståndet. I strategin listas fem typer av framtida organisationsformer för ateljéer, samt konceptet ”virtuella ateljéportaler”, som fungerar som samlingsplatser på nätet för annonsering och nätverkande.

Många uttrycker sig positivt om ateljéstrategin men samtidigt höjs röster om att den inte presenterar tillräckligt många konkreta lösningar. Kanske särskilt på problemet som en av alla jag talar med om ateljéfrågan beskriver som ”en tsunamivåg av ökade hyreskostnader”.

Vilket är det viktigaste argumentet för att övertyga makthavare om att inkludera fler arbetsplatser och ateljéer i framtida stadsplanergingsprocesser? Enligt Anna Rygård är det mest effektiva argumentet själva stadens utveckling som hon menar pekar tydligt på behov av inte bara bostäder och kommersiella lokaler, utan även konstnärlig verksamhet och produktion.

– Om vi i Stockholm bara försöker tillgodose behovet av nya bostäder och glömmer annat
som skapar ett gott stadsliv, kommer inte folk
att vilja bo här i förlängningen. Det är den krassa verkligheten. Ska staden vara ett bra ställe att bo på måste det finnas kulturlokaler liksom annan infrastruktur, transport, skola och bibliotek, säger hon bestämt. Där tycker jag att man kan märka ett större intresse från privata aktörer liksom från det offentliga.

Konstnärerna drev igenom ateljéstöd i Uppsala

2016 inrättades Uppsalas nya ateljéstöd om 10.000 kr per år till cirka 40 konstnärer, efter enträget påverkansarbete av KRO Uppland. Om du vill påverka ateljésituationen i din kommun finns bra tips i KRO:s metodhandbok på www.kro.se. 

Katrin Behdjou Arshi, som under 2016 anställdes på kulturförvaltningen som kulturlots, håller med om det växande intresset för ateljéer i Stockholm.

– Det var något jag blev förvånad över när jag började på kulturförvaltningen, att det finns ett verkligt politiskt intresse för frågorna kring ateljéer. Min roll här är ju att vara en brygga mellan fastighetsägare och konstnärer, där vi tillsammans arbetar för att hitta en kostnadsbild som fungerar för båda parter.

Vad vill fastighetsägare få ut av att sänka hyrorna till konsten och konstnärerna?

– Det handlar rent konkret om att fastighetsägare vill sponsra något man tror på och få vissa värden tillbaka. För aktörerna kan det handla om att inleda långsiktiga samarbeten med fastighetsägare, vilket kan ge en bra utgångspunkt för att sätta sig ned och diskutera skäliga hyresnivåer för både fastighetsägare och kulturaktörer.

Peter Ullstad, grundare av arkitektbyrån Co- design, blev nyligen kontaktad för att skapa ett underlag för den planerade flytten av Wip:sthlm i Årstaberg. Codesign har tidigare arbetat med kunskapsunderlag för ateljéföreningarna Konstnärernas Kollektivverkstad i Nacka och SITE vid Telefonplan. Förslaget om var Wip:sthlm ska flytta är inte klart, men precis som många andra tittar man på möjligheter i ytterstaden, exempelvis Farsta, snarare än i de allt dyrare innerstadsadresserna för nybygge eller ombygge. Ytterstadsetablering beskrivs också tydligt i ateljéstrategin från 2016.

Till skillnad från Katrin Behdjou Arshi, menar Peter Ullstad att kultur inte nödvändigtvis får fastighetsägare att öppna plånboken för subventioner, särskilt inte de privata.

– Det kommer i slutänden alltid att vara staden som måste gå in med mellanskillnaden och subventionera ateljéerna, säger han. Det går inte att få ihop det ekonomiskt annars, och jag tror att ateljéfrågan aldrig kommer att lösas på något annat sätt än med offentliga pengar.

Peter Ullstad berättar att några av de frågorna de försökt svara på är hur man håller ihop en förening och hur man förhåller sig till olika grad av hyreshöjningar, bland mycket annat. Och självklart har de tittat närmare på olika ekonomiska modeller för att försöka bidra till finansieringen.

– Vi har exempelvis talat med ABF om att hålla konstkurser i nya ateljéhus. Då skulle ABF stå för administrationen och kursdeltagarna, och konstnärerna skulle stå för lokalerna och kursinnehållet, som ett exempel för att få ned kostnaderna.

Men han är helt enig med beskrivningen att det skett ett uppsving i intresset för ateljéfrågor och råder alla som är intresserade att se till att smida medan järnet är varmt.

ATELJÉSITUATIONEN I MALMÖ

I Malmö har det direkta ateljéstödet funnits i snart tio år, en stödreform som föregicks av många diskussioner om hur kommunen skapade orättvisor genom att enbart ge stöd till ateljéföreningen i den gamla räknemaskinsfabriken Addo. Efter en utredning 2006 gjordes stödet om och blev enbart individuellt sökbart. Redan då kritiserades reformen för att inte tillgodose långsiktigheten i konstnärskapen, genom att enbart garantera stöd under två år. Kommunen beviljar idag 60 stipendier per år, omfattande två år, om totalt 18 000 kr.

I Malmö stads kulturstrategi 2014–2020, står det ”Här ingår arbetet med att tillgodose lokaler, öppna upp och inkludera verksamma konstnärer och kulturaktörer i kommunala utvecklingsprocesser”, men i handlingsplanen saknas formuleringar kring just arbetslokaler och ateljéer. Ateljéföreningen Addo, som startades 1990, tvingas inom kort flytta, då fastigheterna ska rivas för att ge plats till nya bostäder.

 

Kulturborgarrådet Roger Mogert menar att man inte ännu funnit den bästa ekonomiska mo-dellen för hur man ska finansiera ateljéer.

– Vi ser över detta just nu, men vi är inte riktigt klara med det arbetet, berättar han. Det som är en tydlig strategi är ytterstadssatsningen för kulturverksamheter, inklusive ateljéer, säger han.

– Det finns era områden som är i behov av mer kultur i Stockholm. Kista är ett exempel på ett område som är på väg att växa och som behöver mer konst och kultur, vilket de kommersiella aktörerna signalerar som ett problem. Man behöver scener och andra verksamheter, självklart också konstnärer på plats.

Ett exempel på en ytterstadssatsning är Hållbara Hökarängen, som för sex år sedan lockade professionella konstnärer med kraftigt subventionerade hyror och ateljéplatser, genomfört av kommunalägda Stockholmshem. Men förra året kom besked till era av konstnärerna att deras hyror nu kommer att höjas. I vissa fall med så mycket som med 200 procent. Konstnären Natalie Sutinen var en av dem som utan någon förvarning blev delgiven en hyreshöjning från 32 000 kronor om året till 87 000 kronor. Eftersom hon blivit erbjuden lokalen långsiktigt hade hon sagt upp en annan lokal för att flytta arbetsplatsen till Hökarängen.

– När jag lämnade in en granskning till hyresnämnden kring höjningen drog Stockholmshem tillbaka sin hyreshöjning och meddelade att den nu var uppskjuten. Så jag är för tillfället kvar här i Hökarängen. Men jag får känslan av att Stockholmshem mest ville bocka av ett fint kulturprojekt, men nu inser att de kan få mycket pengar för ateljélokalerna.

Karin Stener som är kommunikationschef på Stockholmshem, skriver i ett mail att den bakomliggande idén handlat om mer än bara pengar.

– När vi planerar för olika verksamheter i våra bostadsområden är det viktigt att se vilka behov och möjligheter som finns på platsen. I Hökarängen ville vi få in mer aktivitet i de lokaler som delvis stått tomma, och vi ville skapa liv i stadsdelen med konstnärsverksamheter. Bakgrunden var den tradition som finns i stadsdelen i form av arkitektur, ateljéer och konsthall, och lokalerna skulle användas så att verksamheterna synliggjordes för besökare och boende.

Kommer ni att fortsätta subventionera hyror för konstnärer i Hökarängen?

– Vi har för avsikt att se över och följa upp konstnärslokalerna på sikt, för att se om avsiktsförklaringen i kontraktet fortfarande följs och att lokalerna används så som det var tänkt.

Målsättningen för Hökarängen var att skapa liv i stadsdelen med konstnärsverksamheter och det vill vi fortfarande, säger Karin Stener på Stockholmshem.

ATELJÉSTÖDET I STOCKHOLM
Ateljéstödet i Stockholms stad har funnits sedan 1980-talet och fungerar som ett direktstöd för yrkesverksamma konstnärer, mantalsskriva i Stockholm och med ateljé i staden, mot uppvisad dokumentation av konstnärlig verksamhet på hög nivå och giltigt hyreskontrakt.
I slutet av förra året beslutades en höjning av ateljéstödet från 1000 kronor till 1500 kronor per månad, från och med 2018, samt en betydande expandering av dagens 580 konstnärer som erhåller stöd till 855 stycken fram till år 2020. 

Finbar Krook Rosato som under några år drev utställningsrummet Atelier 123 i Hökarängen, tillsammans med bildpedagogen Maria Andersson, ansåg redan från början att Hållbara Hökarängen var ett marknadsföringsprojekt för Stockholmshem.

– Många har talat om det som ett gentrifierings-projekt, men då ska man ha förutsättningar för att sälja ut lokaler och lägenheter, och i princip allt i Hökarängen är hyresrätter. Det språk som användes av alla vi kom i kontakt med lät som pr-retorik. Många av projekten där, inklusive ateljéerna, fungerade bra och hade bra intentioner från början, men jag tror att man senare velat åt vissa attraktiva lokaler. Vilket kan vara anledningen till att vissa fått ökad hyra och andra har oförändrad hyra, avslutar han.

Innan sommaren kommer planeras förslaget för Wip:sthlm vara klart och fram till 2020 ska alltså Stockholm bygga upp till 400 nya ateljéer, är det tänkt. Och arkitekten Peter Ullstad tillägger att det nu är ett gyllene läge att påverka politiker och andra makthavare i denna unika situation.

– Utnyttja läget som är, för det har aldrig varit bättre för ateljéfrågan. Och, tillägger han, läget kommer nog aldrig att bli bättre.