Alternativ ekonomi? När konstnärer själva får välja.

TEXT: 
Frida Sandström
Dela på pengarna och samla konst tillsammans. 
Det är två förslag på hur konstnärer själva kan skapa nya ekonomiska system för konstvärlden. Men steg ett är att över huvud taget våga prata om pengar


Iris Smeds, In Order to Eat Another Man’s Sole, 2013. Stillbild från film.

I sin performance Iris Smeds pratar om konst och ekonomi från 2010 håller Iris Smeds en föreläsning om konstmarknaden. I en stilla pose med det ena knät över det andra talar hon lugnt och korrekt, understödd av väl koreograferade handrörelser.

– Sedan jag gjorde det verket tror många att jag är kunnig inom ekonomi, men det är jag inte. -Däremot är jag intresserad av ekonomins språk och estetik, förklarar Iris Smeds.

Och nog är det karakteristiskt för Iris Smeds att närma sig det moderna ekonomiska systemet genom dess språkliga strukturer. Det är nämligen något som hon själv är fullständigt underkastad, som konstnär och låginkomsttagare.

– Vad innebär det att leva som konstnär i ett kapitalistiskt system? Jag intresserar mig för de känslor som det frammanar.

I synnerhet kulturarbetare har svårt att klara sig på arbetsmarknaden, där både arbetsrätt och social trygghet eftersätts mellan projektbidrag och korta frilansanställningar. Arbete och ekonomi är också ett ämne som konstnärer uppehållit sig vid sedan tidig modernism.

– Men för att nå en reell förändring behövs sammanhang för samtal om hur vi faktiskt ska överleva, säger Iris Smeds.

Det finns idag en rad förändringar som Iris Smeds önskar. Bland annat anser hon att fleråriga stipendier bör vara pensions- och sjukpenninggrundande. Det sociala skyddsnätet är nämligen inget som konstnärer tar del av särskilt ofta, menar Smeds.

– Själv arbetar jag 21 procent som personlig assistent, men för att min inkomst ska vara sjukpenninggrundande måste jag arbeta minst 25 procent. Flera i min yrkeskår är i liknande sits, frilansande eller ej.

 

Ekonomisk jämlikhet stod i fokus då konstnären och författaren Kilian Jörg och filosofen Michael Hirsch i höstas skrev uppropet ”Cultural Workers Unite! A Plea for a Voluntary Artist Solidarity Fund (ASF)”. I texten föreslår de en gemensam fond för kulturarbetare, som ska förse bidragande medlemmar med en mindre basinkomst.

– Vårt syfte med fonden är att omfördela ett ojämlikt system, så att medlemmar med större inkomst ska bidra med en större summa, medan mindre ekonomiskt stabila konstnärer betalar med mindre, säger Kilian Jörg.

Tillsammans med Hirsch vill han föreslå ett ramverk som kan anammas lokalt och anpassas till varje specifik kontext.

– Därför vill vi heller inte sätta någon gräns för vilken typ av arbete som begreppet ”kulturarbetare” inbegriper, förklarar Michael Hirsch, som i stället hoppas att alla som identifierar sig som kulturarbetare ska organisera sig lokalt.

– Förutom att utjämna inkomstklyftorna i dessa grupper vill vi uppmuntra samtal om vad människor tjänar för vilket arbete – samt hur inkomsten korresponderar med deras levnadskostnader.

De senaste åren har Iris Smeds slutat arbeta gratis. Men om det är en vän som frågar resonerar hon annorlunda. Hon tycker att kollegial samverkan är minst lika viktigt som ekonomiska utbyten mellan konstnärer och gallerister eller institutioner.

– Som vänner och kollegor stöttar, uppmuntrar och bekräftar vi varandra genom utbyten som inte är monetära. Så kan vi förvalta varandras arbeten tillsammans.

 

Iris Smeds är inte ensam om att förespråka en vänskapens ekonomi och konstnärlig samverkan. 2017 initierades nätverket Collection Collective i Bratislava och Bukarest. Det är en digital plattform för konstnärer, skribenter och curatorer som ”samlar” en bank av materiella och immateriella konstverk som medlemmarna själva förvaltar, istället för att de ska cirkulera hos samlare.

– Oavsett om det är fråga om institutioner eller privatpersoner, så är det aldrig konstnärerna själva som samlar och förvaltar konstsamlingarna och därmed får del av deras värden. Vi ville skapa en modell där det är möjligt, säger Vlad Morariu från Collection Collectives.

Collection Collective grundades av Judit Angel, Raluca Voinea, och Vlad Morariu. De är alla verksamma som konstnärer, curatorer och skribenter och tyckte det var en paradox att de isolerades alltmer, i strävan  efter att överleva på konstmarknaden.

– Den kampen borde snarare vara det som enar oss. Det är därför som vi kallar oss som vi gör; Collection Collective – ”samling” och ”kollektiv” – betyder egentligen samma sak. Det vill vi påminna om, säger Vlad Morariu.


Alexandra Pirici, Re-Collection, 2018.

Från att vara en samling vänner har nätverket snabbt vuxit genom interna inbjudningar. Idag består det av ett femtiotal internationella konstnärer. Medan Angel, Voinea och Morariu administrerar verksamheten bidrar alla medlemmar med ett eget verk till kollektivets samling, i likhet med den ekonomiska bank som Kilian Jörg och Michael Hirsch föreslår. Men den här gången består banken av konstverk. Konstverk förenade genom vänskap och ömsesidigt förtroende.

– Svåra arbetsförhållanden och individualism går hand, men i Collection Collective är konstnärerna och samlarna samma personer. Vi hoppas att det ska föra oss närmre varandra. Med vänskapsrelationer tror vi att ägandeskapet av konsten i framtiden kan förändras, så att konstsamlingen blir en kollektiv angelägenhet.

Det är inte alltid enkelt. Nätverkets medlemmar är bosatta i olika länder, och utan internet skulle de inte ha någon möjlighet att sammanstråla som de nu gör på nätverkets hemsida. Där finns även alla donerade verk representerade.

– Webbsidan fungerar som en katalog över samlingen, fastän dess verk är inte finns samlade på en och samma plats. Istället finns de hos var och en av de som producerat dem – hos konstnärerna själva, förklarar Vlad Morariu och understryker att just det är en viktig poäng för nätverket.

– Vi hoppas att verken ska visas lokalt där var och en av oss bor, men i framtiden vill vi också skaffa oss en fysisk lokal för utställningar och diskussioner. Och i bästa fall kan vi inspirera till att andra liknande kollektiva samlingar bildas.