Upprop för en jämställd konstscen

Könsnormer hindrar konsten

Om vi ändå kunde vandra i verkligheten och se på konsten utan könsglasögon. Inte se kvinnors tematik som mindre intressant och viktig än männens. Inte välja material och teknik i protest mot normer. Inte se makten styras av könet. Inte se pengarna som en konsekvens av könet. Inte blanda ihop kön och kvalitet.

Hur kommer vi dit? Vi måste rannsaka våra val och våra värderingar. Våga fråga varför.

Om vi kunde göra konsten till den fria föregångare som vi uppfattar att den är och oss konstnärer till ledande vad gäller jämställdhet så skulle vi vara verkligt avantgarde.

Men ännu är vi långt ifrån att vara där.

Istället ser det ut inom bildkonsten som inom de flesta delar av samhället, mest män på toppen, flest kvinnor i botten.

Vi kan inte bara acceptera att ingenting händer!

Tidigare generationer konstnärer, framförallt de kvinnliga, har liksom dagens, arbetat för att kvinnors uttryck ska vara jämbördiga männens. Framgången och intresset för jämställdhet går i vågor, men alldeles säkert är att jämställdhet och jämlikhet är frågor som ständigt är aktuella och måste lyftas gång på gång. Återerövras på samma sätt som de konstnärliga materialen och den mänskliga erfarenheten återerövras och ges ny innebörd i samtidens konstverk.

När en genomlysning som Vanja Hermeles Konsten – så funkar det (inte) visar att jämställdheten på konstscenen har allvarliga brister är det dags att återigen ställa krav på jämn fördelning, delad makt och synliggörande av bristerna. Det är genom det tråkiga tjatandet och det petiga räknandet och den ständiga uppföljningen som resultaten kan bättras. Och så naturligtvis genom ögonöppnande vittnesmål om hur verkligheten ser ut.

Vi ställer oss därför bakom KRO/KIF:s krav på könsuppdelad statistik, lika möjligheter för män och kvinnor på konstscenen och att de offentliga medlen ska fördelas utifrån målsättningen lika möjligheter för män och kvinnor.